46.

Det har tagit tid!

Men nu bor vi i en sexa i Bagis. Etagevåning. Lena ordande så att vi kunde byta – billigt! – till något större för att hysa alla oss.

2020 är ett riktigt skitår! Coronavirus har härjat och stängt ner. Vi har hållit ut. När det stod klart att social distansering var på modet – Petrus tog mig i örat och sa att det inte handlade om mode – skaffade jag så många munskydd och engångshandskar jag orkade. Vi begränsade antalet sittande gäster till en per bord, satte upp en hållare med handsprit och papper med uppmaningen att desinficering är villkor för entré.

Kunder drog sig undan såklart, men stammisarna försäkrade sig om att vi höll strikt på hygien och vi tappade bara ett fåtal fasta frukostbeställningar.

Så det blir mer över till våra hemlösa som vi möter i mask och engångshandskar i plast. De har blivit fler eftersom allt stänger men bussresor är gratis, iaf för de som vill; ingen biljettkontroll alls på bussarna. Tunnelbanan går fortfarande att planka för det finns inga kontrollanter nånstans. Petrus uppmanar mig att spana efter de som ser eländigast ut. Inte bara servera de som är ivrigast, gåpåigast.

Junior är fortfarande inte helt frisk så vi har ständig kontakt med hans läkare som är en äkta pärla i coronakrisen. Vi besöker sjukan enligt schema och allt ser bra ut. Alla vi som bor med Junior har fått testa oss och till vår lättnad befunnits negativa. Jens, Juniors läkare, sa på skarpen att det inte garanterar att vi inte kan bli smittade, så för Juniors skull testade vi oss varannan vecka.

Vi är redan i december. Julen bara två veckor bort.

Ett mindre rum på övervåningen är läckra Gustavs som är nöjd glad och Petrus erkänner att han är tillgång för BaraBagis. Petrus gillar honom! Det gör jag också. Han tillför en sorts lättsamhet till allt, eller lättsinne. Även iförd mask och engångshandskar.

Junior har också eget rum. Han är mager och loj. Jag busar med honom som jag brukar men han blir fort trött. Håret växer på nytt och han är glad när jag visar lurbilderna för honom från förr och nu.

Lena har eget rum på övervåningen där jag har sett till att hon får all bekvämlighet och säkerhet inför födseln, födseln av min alldeles egen son. Vi vet att det blir en kille.

Största sovrummet är Petrus och mitt och Benne det minsta på nedervåningen.

Väldiga vardagsrummet och matrummet hyser både stort matbord, soffgrupp och vår gamla ö. Benne som har varit avvaktande har med tiden lärt sig uppskatta kroppslig närhet och gosar ofta med oss på ön. Han har blivit starkare och tar alltmer tag i Petrus ståhej i BaraBagis. Gustav har blivit magnet, van som han är med att vara utåtriktad och lockande, läcker som han är. Han bidrar verkligen till BaraBagis fortsatta framgångar.

Det har gjort att jag har kunnat ägna mer tid åt Fight Club SOFO. Flera gånger med Junior i sele. Chefen Gerhard gullar och bråkar med honom och Junior är lycklig och gillar att se på när jag lär upp de som är nya. Gerhard tycker att jag ska fortsätta ta hand om de nybörjare som han utsett som lämpliga. Jag gillar det! Jag vet att jag kan få blåbären att älska och respektera ärlig kamp. Gerhard har förstått det och det älskar jag honom för.

Alla kunder måste desinficera sig, duscha innan träning och bära munskydd i alla övningar. Självklart har vi tappat fighters, och de som önskat har fått tillbaka sin kursavgift.

Alisas ansträngningar att få fler tjejer till oss har gjort att vi beslutat köpa lokalerna intill och bygga om för kvinnors omklädning och dusch. Alisas far har gått in med kapital som gjort det möjligt. Han är stolt över sin dotter och har förstått att jag inte är som andra. Han nävade hårt mig på axeln och sa att han var glad för att jag inte var intresserad av henne. ”Men inte mer!”, sa han. Jag ryckte på axlarna och sa att han inte hade något att oroa sig för. Hans dotter ska gifta sig rätt, förklarade han. En riktig man skulle göra henne gott. Tills vidare fick hon vara här. ”Bra erfarenhet!”, sa han.

Vad han såg hos mig vet jag inte. Kanske var Alisa attraherad av mig? Jag märker inget vad kvinnor angår. Lena är enda kvinnan i mitt liv. Alisa har aldrig lockat mig, inte tillräckligt mullig. Jag har aldrig tänkt på henne annat än som bra kamrat och god investering. Och hon är kul att umgås med.

Alisa bad om ursäkt för sin far. Han fattar ingenting, sa hon.
- Jag är som du, Sven. Han kan inte förstå det. Eller vill inte.

Jag kramade henne.
- Du är alltid välkommen hem till oss! Till vårt galna liv!

Idag har jag lagat frukost till alla. Svensk till de som vill. Kontinental till de som vill. Själv blandar jag medan Junior grisar sig igenom fil och smulat knäckebröd.

När Junior är klar vänder jag honom uppochner och spolar av honom i duschen.

Han protesterar såklart men vet att det ingår. Jag vänder hans magra kropp rätt och tvättar av honom som jag brukar när han är grisig. Han stönar och sprattlar men jag bryr mig inte – som jag brukar.

Jag vet att han älskar att jag bråkar. För han litar på mig. Inget jag gör skadar honom, det vet han. Inte bara vet, känner!

Redan i den åldern vet barn att göra skillnad på vän och fiende, har jag läst nånstans. I maj nästa år fyller han fem.

Han har rummet intill vårt stora sovrum och kommer in till oss när vi precis har älskat klart. I kväll som jag vill; vi gnider oss mot varandra, Petrus mjuka och kurviga kropp mot min slanka och hårda. Han älskar min och jag hans när vi ömsom ligger på varandra med händer överallt. Som vanligt går det för mig först och jag skyndar mig att ta honom i munnen när det är dags för honom. Jag älskar han varma beska. Vi är båda svettiga och glada.

- Kan inte sova, pappa.

Petrus skyndar sig att torka bort min glädje från sin mjuka mage.
- Kom vännen! Vi kan inte heller sova. Jag kan läsa.

Jag kränger mig till bokhyllan och tillbaka, lägger mig stökigt igen med Anders Holmers ”Allting Händer”. Jag läser, för det är han van vid, med Junior mellan Petrus och mig och vi skrattar vid ”kultingarna svinar loss, apan gör sig klar att slåss”.

Junior gäspar och kramar Petrus.
- Slipper jag dö?

- Du klarar allt, Lillsven!, säger han och pussar Juniors magra kind.

Jag slänger boken i golvet så Junior hoppar till och flinar när han förstår att jag bråkar.
- Gör jag, pappa? Gör jag?

Jag kittlar hans sömniga kropp och blåser på hans magra bröst så det låter prutt, prutt.
- Så får det bli!
Jag håller upp handen till high five och han skrattar sömnigt och ger mig handen.
- Får det bli!

Junior kryper ihop mellan oss med våra händer om honom. Han somnar medan Petrus och jag pussar varandra.

Lena knackar försiktigt på öppna dörren och stiger in med magen först, den utspända, blåådriga magen där min son trivs. Hon sniffar ljudligt och skakar på huvudet.
- Ni två!
Hon drar en rysk ramsa och himlar med ögonen.

Petrus gör leende plats åt henne mellan sig och Junior.
- Konstra inte nu, Jelena. Kom!

Leende instämmer jag och betraktar hennes friska mullighet som anas under skira linnet.
- Kom!

Hon låtsas besvärad och smyger försiktigt ner och pussar Junior på pannan.
- Kan inte sova.

Petrus skedar henne och suckar.
- I morgon är fredag och arbetsdag. Och Sven ska ta med LillSven till läkaren.

- Jag vet! Jag vet! Inte bråka nu.
Hon gäspar och jag ger henne en puss. Hon ler och slappnar av.
- Vill bara säga.

Petrus och jag ger varandra igenkännande blickar; det är som för länge sedan på något vis.

Det är som om vi har hittat hem.