En dag träffade jag en far på kulturhuset i huvudstaden.
Han stod och studerade några som spelade schack,
själv iakttog jag själva spelet. Vi stodo där tysta, på var sin sida
om brädet, han där klockan klockades

av endera spelare och jag själv då på omstående.
Då spelet var nästan över, ville han göra sorti som omgående.
Själv ville jag se hur det slutade. Det slutade med att jag avgick
med segern i denna som viljornas kamp.

Väl utanför huset gingo vi först tysta över svarta och vita
rutor, där nere på plattan, för att passera dörrparen
mot tunnelbanans spärrar och nedgång till spåren.
Medan vi gått ungefär halvvägs,

saktade jag mina steg och yttrade orden. 'Själv skulle jag valt
att dra springaren'. Varpå han tänkte ungefär tre röda
sekunder och sedan yppade 'Nja, jag hade nog föredragit
löparen'. Jag svarade, 'i och med att flytta springaren,

blottställer jag tornet, tar han då steget in i fällan för att ta
den pjäsen med kungen, tar jag som krigsbyte hans
dam.och ställer honom i schack'. 'Förvisso', svarade han.
Och tillade sedan något,

varpå jag tystnade och vi gick sedan i denna tystnad vidare.
Vi passerade dörrarna, vidare genom varsin spärr och
så ned för trapporna och så till perrongen,
där vi väntade in lokaltåget och så vidare till Slussen.