47.

Vi har överlevt julen och är nu i inne i nytt år. Corona klingar av. I mars, om en månad, ska Lena föda min son. Hon gormar precis som förra gången och är pest för oss alla. På min uppmaning håller vi låg profil. De som känner sig antastade av hennes hormoner skickar henne till mig – på min uppmaning. Lena söker sig till mig ändå för tröst och det gör mig glad.

- Hur du kan minnas!? Hur!? Hur du kan!?
Hon fnyser åt mig när jag säger att hon doftar nu precis som förra gången hon var med barn. Precis som alla andra i vår storfamilj har jag fel om precis allting just nu, och en till jobbig månad.

Förra gången måste hon, bara måste hon alltid ha Häagen-Dazs Dulce de leche som bevis på att jag älskar henne och barnet. Nu är det parmesan. Den ska vara den vällagraste och dyraste.
- Bara bästa är största duga för din son! Förstå!? Och för mig! Förstå!?

Det är fredag igen och Petrus och jag slappar i vår gosiga säng.
- Jag har inte berättat, tror jag, att Gustav försökte förföra mig första gången vi sågs. Lena avstyrde allt! Inget hände!

Petrus stirrar storögt på mig.
- Om inte Lena varit så hade du rammat honom?

Jag pussar honom.
- Nej. Men jag hade gärna gjort det. Jag vill höra med dig först.

- Med mig först? Är du inte klok?!

Jag lägger mig suckande på rygg.
- Han sa, det är hans ord, han sa att han visste vad du önskar av mig i sängen. Och att han gärna ville ha samma.

- Och då blev du helt vild?

Han får en hård kram.
- Blir jag vild? Nånsin? Men jag gör det gärna med honom. Om det är okej för dig. Bara då. Hur kunde han veta vad du vill ha av mig?

Med väldig bagarnäve kramar han mig länge i nacken och blir allvarlig
- Jag har sagt, eller hur Sven, att bara du älskar mig så bryr jag mig inte om vem du ligger med.

- Vem kan jag älska mer än dig, Petrus?

- Prata inte skit nu! Du förstår vad jag menar. Vi har talat igenom det här förr. Om den där Gustav menar allvar med nånting så är det cool. Gör det! Det är inte säkert att han gillar det. Han har charm. Han är läcker. Inte min typ. Jag söker och älskar allvar.

- Är jag allvarlig?

Han grimaserar leende och stönar.
- Bråka inte nu. Du förstår vad jag menar. Du tar ansvar. Det är allvar.

Jag pussar honom.
- Så det är okej?

- Herregud! Gör vad du vill med toyboy Gustav!

- Du är min toyboy.

Petrus skrattar och kramar mig.
- Jag vet att du älskar min mulliga kropp!

- Och allt annat!

Han suckar och kramar mig, ger mig en puss och jag känner att han är hård.
- Sven! Gör bara nånting med mig, jag är för trött för jaduvet!

Jag grabbar tag i honom och lägger honom på mig och kramar hans mjuka muskelhäck, lindar vaderna om hans och jag vet att han känner sig trygg i min muskelomfamning. Han slappnar av så småningom och somnar.

Vi vilar så en stund innan jag försiktigt lirkar över honom till sin kudde.

Lena är hos sig. Hon vill var ifred säger hon. Men lägger sig i allt. Precis som förra gången. Hennes rum är litet med plats för hennes säng, lillens och ett skötbord. Hon vill ha det så. Fast hon klagar ändå. Det är så det ska vara har jag förklarat för alla som tycker att hon är skitjobbig.

Gustav är också hemma. Han har skaffat värsta vinylspelare och samlat på sig CD och DVD, och självklart 33-varvare, som han kallade dem – bara klassiskt. Vi kar klagat på hög volym och det har grannarna också så jag köpte headset åt honom. Sladdlös så han kan röra sig fritt. Han rör sig till musiken vare sig det opera, symfonier eller balett. Musik ska kännas i kroppen, sa han. Jag hade väntat mig en machoinredning i hans trettio kvadratmeter stora rum men det är mysigt och mjukt. Rummet ligger intill övervåningens allrum som har eget pentry. Där finns också ett mindre rum som ännu så länge står oanvänt men möblerat. Jag gillar vad han har gjort med sitt rum och övervåningen. Han har köpt ett likadant headset åt mig så att jag också ska kunna lyssna med kroppen. För första gången har jag hört Haydn, Mozart, Wagner, Prokofjev och allt vad de heter. Senast dansade vi till en Turangalilasymfoni.

Fan vad jag gillar Gustav! Han har inte försökt förföra mig igen. Eller så är det precis det han håller på med. Om han vill gör jag precis vad han vill.

Benedikt på nedervåningen i sitt lilla rum bredvid vårt har inrett spartanskt och det ser mest ut som ett studentrum, som Gustav kallade det. Men Benne är nöjd och blir allt starkare och rosigare. Vi har köpt nya kläder åt honom för han har vuxit ut de gamla, stora karl. Han säger bestämt nej till lön trots att han är till stor nytta för BaraBagis och lär sig baka och laga mat av Petrus. Det är belöning nog, säger han. Föräldrarna har inte hört av sig och han har inte hört av sig till dem. Lena är fortfarande skeptisk och tilltalar honom som vanligt Polack.

Petrus mamma hör av sig då och då. Suckande sa han att hon fortfarande ber för honom.

Junior blir friskare och starkare. Jag har tagit bilder på honom varje dag för att göra en film om hur hans hår växer sig kraftigare dag för dag. Läkarna är nöjda med hans utveckling men vill vänta ytterligare några månader med att friskförklara honom. Jag uppmuntrar honom att röra på sig och jobba med oss i BaraBagis som han gillar men blir fort trött och vill i sele. Våra stammisar gullar med honom för de vet vad har går igenom.

Medan jag försiktigt lägger lakan och täcke över Petrus smyger Junior in,
- Kan inte sova. Kan du läsa.

Jag smyger mig ur sängen och håller fingret för mun.
- Pappa Petrus sover. Kom.

Vi sätter oss i läsfåtöljen och jag tänder läslampan, sträcker mig mot bokhyllan.
- Vad ska jag läsa?

Junior är bara sömning så jag tar Nalle Puh och jag hinner knappt börja läsa om jakten på Heffaklumpen innan han somnar. Klumpen var vårt namn på hans cancer som vi hittade och gjorde ofarlig. Jag bär honom till sängen och lägger honom mellan Petrus och mig. Han snörvlar och skruvar på sin allt starkare kropp och jag bäddar om oss.

Klockan är bara lite över tio och jag kan höra Gustav stega runt hos sig. Jag är alldeles för trött att bry mig.

Innan jag hinner somna smyger Lena in. När hon varsnar att Petrus och Junior sover kryper hon ihop med sin stora mage och tassar ännu försiktigare. Jag makar mig närmare junior och ger plats åt henne. Hon lägger sig suckande med ryggen mot mig. Jag känner hennes doft starkare än vanligt för hon har inte duschat på flera dagar. Jag vänder mig försiktigt och håller om henne och hon snyftar och pussar mig på handen. Kan inte sova, säger hon, men somnar snart hon också.

Jag gäspar och lyssnar på Gustavs rytmiska, dova och mjuka steg; som ett vänligt bultande hjärta.

I morgon är vi lediga.