49.

Varm, torr och solig försommar har både glatt och förfärat oss. 2021 har hittills varit torr och kall. Petrus säger att det är GUPP. Gustav rycker på axlarna åt vattenransoneringen och drömmer sig bort i vinyl, CD och DVD. Benne trivs med oss och vill inte flytta trots att både Petrus och jag uppmuntrat honom att gå vidare. Till slut hade han surat till och undrade om vi ville bli av med honom. Vi försäkrade honom om både kärlek och respekt och han sa Jag stannar. Han är till stor hjälp på alla vis så vi kramade honom. Petrus till och med pussade honom på kinden och sa att han betyder mycket för honom.

Lördag 12 juni 2021 firade Petrus, Junior och jag gemensam födelsedag tillsammans med resten av stora familjen. Junior fyllde fem, Petrus och jag 27.

Lena fyller 39 i år och Benne 22. Gustav fyllde 30 den 10 februari. Han bjöd på överraskningsfest för han hade inte förvarnat. Mot slutet sa han gråtande på fyllan att han var slut. Han hade tvingats gå i pension; SÄPO – Dom svinen! sa han – hade gett honom foten.

Gerhard och hans Evelina kom tillsammans med Alisa till vårt firande i går med en jätteförpackning blöjor åt min son Igor, fast jag har undanbett mig presenter. Alisa sa med pekfingret på mitt hjärta att blöjorna inte är till mig, Petrus eller Lillsven. Ja, DNA-testet som Petrus insisterade på visar att Igor är min.

Lena har ammat och är fokuserad och skönt avsminkad, lugn och samlad, bortom konflikt och gnäll. Hon har i förtroende sagt mig att Sverige har kallat henne till nya uppdrag i Ryssland senare i höst. Hon ryckte på axlarna: Jag försvinner! Du förstå, Stora Sven? Farligt, mycket farligt. Viktig, mycket viktig! Du säger inget! Du förstå!

Vi stängde Bara Bagis även på söndagen och trots att vi annonserade på alla vis i god tid fick vi skit för utebliven information. Petrus sa det självklara att BaBa är knutpunkt i många människors självklara rutiner. Han la ner mycket tid vid datorn och telefonen på ursäkter och förklaringar och inte minst löften om kompensation, allt för att våra kära kunder ska veta att vi älskar dem.

I dag är det söndag, dagen efter.

Gerhard, Evelina och Alisa från Fight Club SOFO sov över och jag väckte dem tidigt med frukost. Klubben har vuxit. Det verkar som om fler ser det som nödvändigt att förkovra sig kamp man mot man. Jag har beställt skjuts åt pigga klubbfolket och betalat resan. De lämnade leende och tackade för födelsedagsfesten.

Huset kommer på benen; vår sexrumsvånings alla kära är runt frukostbordet. Petrus med trötta ögon, pigg Gustav nyjoggad och nyduschad, gäspig Benne leende efter helnykter kväll, Lillsven pigg och pratsam.

Jag är glad och lite bakis.

Frukostbuffén erbjuder något för var och en. Det är så jag vill ha det.

Petrus ler med suddiga ögon och kramar mig.
- Du förstår precis.

Gustav ler och ger mig en puss.
- Alltid vaken!

Benne tvekar som vanligt men förser sig och ger mig som hastigast high five medveten om att jag har händerna full.

Lena gäspar och ser sig om.
- Jag?

Jag tar Igor från henne och han snörvlar och kränger och finner sig till rätta.

Lena suckar osminkad med håret hit och dit, helt olikt henne, men hon vet att hon är omgiven av kärlek. I alla fall från mig. Hon sätter sig stönande på enda lediga stolen bredvid Benne.
- Polack! Är du familj! Är du? Svara, Polack!

Benne himlar, skruvar på sig och ser bedjande på mig men jag skakar på huvet och betraktar Lena som lugnt skedar yoghurt och brutna knäckebröd, bär och solrosfrön.

- Svara! Polack, svara!

Benne sätter sig upp, sträcker på magra axlarna och andas djupt.
- Jag svarar.
Han tystnar och fortsätter äta som om ingenting.

Lena vrider utmanande på huvudet mot honom och stirrar.
- Är du familj? Svara!

Benne ser vädjande på mig igen men jag skakar försiktigt på huvudet.

Lena sätter sig upp och ser skarp på honom.
- Nå!

Benne andas in djupt och slappnar av.
- Världen håller på att gå under och du ältar urgammalt, löjligt hat mellan ryssar och polacker!?

Lena tvekar.
- Ja, ja. Ta inte stora ord i mun, Polack!

Benne reser sig dramatiskt från sin frukosttallrik.
- Vi slåss för samma sak!

Lena tar ännu en sked frukost.
- Polack, jag vet inte! Igor är allt! Du kan inte förstå! Och Lilla Sven! Hur du kan förstå?

Benne sätter sig igen och tar nya tag i sin kontinentala frukost.
- Gör så jag förstår! Om du kan!

Lena suckar.
- Vi ska inte gräla. Jag ska inte! Du snäll mot Lilla Sven. Jag vet. Gör nytta. Jag vet. Vi ska göra det bästa i tokig värld!
Hon klappar honom på handen.
- Jag ska inte gräla. Jag vet.

Benne nickar och ler.
- Vi ska hålla ihop! Vi ska gå vidare.

Lena suckar och slår ut med armarna.
- Mer kan vi inte göra! Jag lovar, Polack, inte bråk mer. Jag lovar.
Hon lägger dramatiskt handen på hjärtat.
- Jag lovar! Polack, jag lovar!

Vi andra drar lättnadens suck och Junior, som tittat på mig med Igor i famnen, klappar mig försiktigt på armen.
- Han säger inte mycket. Igor. Det går inte att leka med han.

Jag stryker honom över ljusa håret som blir längre och längre och tjockare.
- Han är som du! Så här var du också när du var liten.

Junior är skeptisk.
- Jag? Sådär?

- Jag var också så där. Alla vi har varit så där! Det är så det börjar.

Benne lutar sig över bordet.
- Precis så var jag också. Jag har bilder! Jag ska visa dig när vi har ätit klart.

I påskas var Benne hemma hos föräldrarna – Katastrof! sa han – och hämtade allt han behövde för sitt nya liv. Mamma hade sagt att hon inte hade någon son längre ”Efter allt vi har gjort för dig, Benedikt!”. Pappa hade hållit masken inför henne, men hade kramat honom efteråt på trappen och swishat honom en rejäl summa.

Petrus äter i lugn och ro sina rostade bröd med ost och honung, sörplar ljudlig sitt ångande te.

Gustav äter kontinentalt och springer fram och tillbaka till kranen för mer vatten.
- Vet ni vad jag älskar med er!
Han ser sig leende omkring och sätter sig med tighta jeans och bar läcker överkropp.
- Benne! Vad tror du?

Benne rycker på axlarna och fortsätter äta, Lena suckar och betraktar honom, Petrus är förvånad och Junior och jag ser spända på honom.

Gustav pekar utmanande på Benne.
- Här får vi vara som vi är! Vi får det!
Han söker stöd hos Lena som betraktar honom.

Lena tar lugnt sista slatten kaffe.
- Vi får det, Gustav. Älska det. Jag lovade Polack: inte bråka. Da?

Gustav ler vackert och vänder sig till mig.
- Vi får det?

Jag räcker Igor, som fortfarande sover i födelsedagsblöja, till Lena som ätit färdigt.
- Vi vet inte hur länge till! Krigen är allvarliga. Blir allvarligare. Högeridioterna här i Stockholm och Bagis gör att vi lever allvarligt hotade. Idioterna applåderar krigen som om det ska lösa alla problem; applåderar förföljelse av alla som inte passar in i Sanna Sverige, som SD mobiliserat pöbeln för.
Jag sätter mig upp och suckar.
- Vi måste hålla ihop och söka stöd hos andra. Jag vet att helt fria Gerhard och hans vänner gör det, vi gör det, men utan fejan. Fejan är spion och vi fortsätter göra som de gamle gjorde – mun mot mun! Vi kommer aldrig vinna! Men vi vill leva och vi vill verka för det som är livets motor – flerfald. Låt enfalden radera ut sig själv! De vi fostrar ska föra vår stillsamma protest vidare och göra världen rikare och mogen. Mogen att ta ansvar för alla och envar. Om nio dagar är det sommarsolstånd; urgammalt firande av livets höjdpunkt! Vi och våra ska högtidlighålla hyllningen med samling i Kungsträdgården – det har Alisa annonserat. Det ska bli en underbar, stillsam, ljus fest. Benne sa vad som behöver sägas – alla gammalt lägger vi bakom oss för att bygga Nya Världen.

-- SLUT --