Eftersom jag upplevde världen och tog hand om problemen
innan de eskalerade. Som mor gjort i min barndom,
så behandlade jag dem även så i vuxen ålder.
När min senaste bekantskap berättade om sina barn och hur

otacksamma de kunde vara och hur ledsen hon blev av att de
var så bortskämda. Då bad jag att få följa med och
fira jul med dem då de ville fira med resten
av släkten hemma hos hennes föräldrar och ta sin familj med

sig dit. Det var hennes föräldrar den här gången, för de hade
varit hos hans föräldrar förra gången. Så blev det också,
men som det skulle visa sig, så var vi vänner det året,
men att det upphörde just den julen. Vi i min familj blev som

utkastade från deras villa redan den dagen och vi fick på plats
hos fattigvården den helgen. Det passade oss bra att
bo på hotellet i fjällbyn och jag skickade förstås
räkningen till henne. Inte där hon befann sig över julen, utan

hem till varifrån hon reste dit där hon nu var. Det visade sig
efter att vi fått mat och dryck serverade vid bordet
samt gotter efteråt att vi skulle vänta några
timmar efter maten, med själva som utdelningen av julklappar.

(Du som läsare får här ta del av den korta versionen, den riktiga
händelsens beskrivning blev på sjutton A4, som jag lät
utgöra ett kapitel i mina memoarer sedan.)

Eftersom hon var något yngre än mig och min familj men vi ändå
var anställda vid samma firma. Jag på Kommunikation
(jag körde direktören kors och tvärs i staden i
samma gamla skraltiga bil från några år bakåt i tiden, jag ville inte

gärna byta ut en gammal fin trotjänare mot en flott och som nyare
modell av ett annat märke) i en byggnad någon kilometer
bort, på andra sidan staden, samt hon själv på
Resa och Representation, som förresten skulle få bli mindre då året

efter, under vissa nedskärningar. I alla fall, så hade jag föreställt
mig och berättat för min make att vi skulle kunna fira
julen hos min nya och fina vän, vi och barnen.
Hur fint och spännande det skulle bli att träffa nya människor och

att våra barn kunde få leka med hennes familjs barn, eftersom de
var i ungefär samma ålder också. Men som det visade sig
några dagar senare, men nu går jag händelserna i
en smula förväg, märker jag. Varför göra dig besviken redan tidigt

i historien. Den som så ödesdigra dagen kom ju först något senare.
Vi anlände i egen bil, jag lånade firmabilen för ögonblicket
och den var ju rymlig även. En Rolls Royce från
några decennier tillbaka i tiden. Fint skall det ju som vara på julen.

Själva tog de tåget och taxi från stationen. Jag körde naturligtvis
från vårt hem, de femton milen och behövde bara bli
servad två gånger, sedan jag körde i diket i
halkan och det ymniga snöfallet. Diket var en grund liten sänka

vid sidan av vägen, som en sådan där picknickplats för sommar
ens uppehållande avvikelser under färd. Andra gången
var det bara för en liten buckla i framskärmen
då bilen framför så försmädligt bromsat eftersom dussinet bilar

framför oss, bromsat in vid en järnvägsövergång som saknade
bommar. Nåja, vi hade ju också startat i god tid vid
gryningen, vis av erfarenheten. 'Så mycket
kan hända på vägen till Trosa', som Morfar brukade säga, trots att

de inte alls hade bostaden i ens värsta närheten till den lilla hålan.
Men han hade visst varit där någon gång i forntiden och
'legat i bivack', när befälen tagit in på stadshotellet
för några månader, med början från februari och slutet av juni det

året, då han ännu inte blivit direkt varken befordrad eller ens torr
bakom öronen. I alla fall så bodde vi så fint som aldrig det,
vid en sjö, inte så långt från lyxen vid sjön i
Saltsjöbaden, där jag kört till lilla vilan en sommardag med direkt

ören, bara över helgen visserligen. För att spara pengar hade vi så
delat rum de nätterna. Jag i sängen och han på soffan,
förstås. Även om vi båda fått gott om plats båda
två i soffan, som var stor nog, med plats för minst sju sittande,

som i ett svängt L framför dumburken och fikabordet. Han hade
förstås bestämt först paxat sängen, men då jag sjunkit
ned strax intill, han efter någon diskussion oss
emellan ändå valt att tillbringa sina nätter något längre bort i där

rummet. Den julen med familjen, skulle vi sent komma att glömma.
Då det var dags att dela ut julklapparna hade grannen fått
för sig att hälsa på, skorna hade han fått av sig
i tamburen, utklädd i rött och vitt den eftermiddagen. Jag höll på

att först inte känna igen honom så utspökad som han var, med där
långt vitt skägg och allt. Jag skulle just som uttrycka
min förvåning, då jag fick en körare i veka livet
av maken till min nya vän. Häpen såg jag nog ut även, i andras ögon

än mina egna. Jag blev effektivt tyst där jag satt och blev så sittande,
inklämd mellan barnen i finsoffan de verkat vilja trycka ned
oss i. I alla fall, efter fikat och då de, som det visade sig,
köpt en present var till oss och vi, efter makens tjat om att visa litet

god vilja, haft med oss något litet till var och en av dem också.
Så gick det från vänster till höger och från höger till
vänster utdelade paket i en som oändlig tid,
vad det verkade för just mig. Jag satt där och sög på en bit choklad

jag blivit bjuden ur en stor ask i ett lager. Jag hade nog inte kunnat
riktigt bestämma mig, så till slut hade ett av mina barn
valt åt mig, just den där biten jag egentligen inte
alls velat ha, utan den där med fyllning av någonting mörkt, som såg

så lockande ut på avstånd. Tyvärr fanns det två läckra bitar och jag
tvekade om vilken av dem att ta. Ingen av dem blev det till
slut. Istället fick jag dubbelnöten och den var det
alltså en del choklad omsluten av, som det skulle visa sig. Att den

kunde duga, kände jag med min tunga sedan. Nu äter ju jag sällan
nötter, så när skocken hade uppmärksamheten riktad
mot annat håll, hade jag försiktigt tagit ur
nötterna ur munnen och förpassat dem ned i handen, vilken jag bara

någon halv timme senare lyckades kila ned i makens ficka på fintröjan
han bar dagen till ära utanpå den fisgröna skjortan han fått
av Beatrice, äldsta dottern. Efter många om och men
var det till slut det mellersta barnets tur, han kan ha hetat Joakim eller

Johan, jag minns inte så noga, efter att den vanliga upphetsningen
lagt sig. Han hade i vilket fall nogsamt tagit av julklapps
papperet och fått fram en ljust svart mobiltelefon,
ungefär samtidigt som hans något yngre syster vecklat ut en skär dito,

ur sitt paket. Han for upp som en raket ur stolen han suttit på , och
ropade något om att han velat ha en gul, som kunnat matcha
en annan gul manick, han tycktes ha fått i födelsedags
present några månader innan. Jag kände hur harmen började inom

mig i magtrakten någonstans, sedan kom att som explodera i ord,
vilka jag som samlat mig till den unga aftonen. Jag for ut
mot gossen, då han blivit som förtretad och be
sviken över och överraskad, tydligen även som indignerat oglad.

Han inte direkt lät fradgan spruta om matintaget, men långt ifrån
såg det då inte ut att vara. Jag kände hur kroppen min vred
sig ur sitt inklämda grepp och hur jag som förvandlad
till kropp och själ... ...i som slow motion i känslan tog mig fram till

gossen, slet grejen ur hans händer och stegade ut i farstun, ut så där
genom porten och fram till den svarta tunnan som stod intill
en grön likvärdig till vänster och en röd tunna till höger.
Hur jag öppnade locket och slängde ned det igen med en god smäll.

Sedan travade jag runt en stund och gick och satte mig i bilen.
Fast jag hade i hastigheten inte fått på mig skorna och
ytterkläderna. Så satt jag där i som strumplästen,
utan såväl mössa som vantar surade. Senare fann maken mig just

där, efter att ha sökt mig en stund då jag inte kommit tillbaka in igen.
Då jag hämtat mig en stund senare, en trekvart eller så,
fick jag veta senare, på hemvägen, då vi blivit
utkastade av hennes föräldrar för 'ovärdigt uppträdande', som hon

kallade händelsen för. Men jag hade den där händelsen med mor,
i minnet. Medan vi packade in oss i bilen, såg jag gossen
från huset stå halvvägs nere i tunnan letandes efter
sin 'nya leksak' och det kunde han ju gott få göra, själv hade jag kilat

ned den mellan reservdäcket i bakluckan och kanten till plåten,
lätt osynlig för möjligt nyfikna blickar. I mitt upprörda
tillstånd, fick jag veta en smula efteråt, var det inte
lämpligt att jag kunde sitta bakom ratten, utan fick ta plats i bak

sätet och dotter nummer ett, fick ta plats bredvid maken i passa
gerarsätet framme till höger. Det blev just en munter
färd hem, maken var så upprörd att han närapå
glömde att tanka på vägen hem, då bränslet visade sig som 'sippra'

ut ur tanken. Märkligt, med tanke på att vi varit inne på lagning
av kärran på två verkstäder på resan ut från hemmet.
Väl hemma hade maken kört ut mig från vårt
gemensamma sovrum och låtit äldsta sonen ta plats i sängen

bredvid i det rummet. Själv hade jag tagit platsen bredvid hans bror,
sängarna var fristående i deras sovrum och jag hade lagt mig
ovanpå utan att ta av mig mer än skor och ytterkläder.
Krockhjälmen hade jag dock avlägsnat från huvudet samt lämnat

i hallen eller farstun till villan, om en nu skall vara som rikligt petnoga.
Och det skulle väl ingen kunna kalla mig för i vilket fall.
Eftersom jag ju bara handlat på ett sätt som
jag fått lära mig var, 'på så sätt som mor min kunnat lära mig just då'.




(Som jag ändå vaknade tidigt och kände för att skriva dagens novell
redan då, så gjorde jag det och jag hade som vanligt ingen
koll alls vad den skulle komma att handla om,

utöver kanske en aning, för något gult föremål som kunde påminna
om en sådan där bärbar liten kassettspelare som gick i gult
och svart, för nu så där som länge sedan)