Snön har dött, plundrats,


funnet är nu allt under det snötäckta,

inne och hett är det i oss så vårväckta!



(Även isen har dött, ändrat sig med bestämdhet;

blivit anspråkslöst vatten, utan min saknad...)



Se små myggor virvla upp och omkring, så omedvetna i solskenet. Just detta, alltmedan gamla och unga harar rusar över fälten och knaprar på fjolårsgräset. De nyss så trötta fåglarna flaxar och kvittrar påbjudet. Marskatterna gormar äcklande när vårkänslorna gror i allt det där underutvecklade.

De desperata söker efter muskler och aggression, eller kurvor och mjukhet. Vem vet vilka spelar detta låtsade manliga-kvinnliga bäst bland alla missfostren?

Våren! Kom och besjäla oss igen och igen!

Våren! Klamra dig nu stolpande ur trädan!

Våren! Krama om våra träd och sjung dig ung!



(Våren räckte i år drygt 20 sekunder innan jag tröttnade på den.)