Jag trodde vintern grät.
Jag kände hennes tårar rinna längs min kropp.
Jag tröstade henne som jag alltid gjort.
Men när natten föll.
Det var hon som tröstade mig.
Jag somnade tryggt i hennes famn av krokus.
Jag vaknade inte förrän solen smekte min hud.
Värmen mjukade upp min värkande kropp.
Jag upptäckte mitt inre slott blomstra.
Jag märkte att jag inte längre grät.
Jag insåg att det var våren som lät mig leva igen.