Ärmarna på den svarta silkeströjan har hasat ner igen över handryggen. Jag viker bestämt upp dem till lagom längd. Det borde jag göra med tiden också. Vika den så att den blir lagom. Det är svårt eftersom den är lika undanglidande silkig som tröjan. Jag viker och viker, men jämvikten vill aldrig infinna sig mellan umgänget med barnen och tiden på arbetet. Tiden beter sig som silke körd i för hård temperatur och krymper till för liten storlek.  

Jag känner av det kalla stålet på det för stora uret och påminns om det oavslutade grälet om barnuppfostran. Min sambo vill att barnen ska sättas på undantag i skamvrån. Nu är det fredagsmöte med mina kollegor. 

Kollegan drämmer kaffekoppen i bordet med en obehärskad smäll. Pölar av svart kaffe rinner ut på bordet. Jag hoppar till och rätar upp mig. Han gör yviga rörelser med händerna som för att kasta försvaret om sitt projekt i ansiktet på alla oss andra. Mina händer börjar nevöst att plocka på det glatta tyget i tröjan. Den ena ärmen har fallit ut raklång och skapar obalans. Jag förlorar kampen mot ärmen och när jag lyfter blicken ser jag besvärade och undvikande ögonkast. Människor som helst vill försvinna bort från hans passion.

Den svarta rännilen med kaffe kommer mot mig och är på väg att landa i knät. Jag ber kollegan tvärs emot mig att skicka några servetter. Den passionerade hjälper till att svepa kaffet från bordet. Ögonkontakt avslöjar den trötta, stukade och ledsna mannen.