Jag fick ett brev en dag och jag minns nu att det var en vårdag med hög luft, snudd på molnfri och med en skinande skön sol.
Istället för att vara ställt till kliniken, var det ställt till en vän som jag hade fått medan jag gått i lära för att bli någonting inom vården.

Vi hade blivit först bekanta och sedan närapå vänner.
Inte direkt när vänner, men vi som gått samma år i den där skolan, vi hade 'hållit ihop', träffats fyra gånger om året, som för att kunna minnas den där först tiden tillsammans och höra av sig om det var något vi kunde hjälpa varandra med.

Så hade kollegan sänt brevet till en vän inom en annan profession och så hade det funnits ett brev adresserat till mig, inuti det där kuvertet till den andra vännen.
Tillsammans med några rader om att vidare befordra brevet mer personligen då vi skulle ses igen.

Men då vi sågs igen kom inte vännen med brevet till mig.
Jag fick det via omvägar, som om sambon han bodde med först tvekat och det i flera veckor, fram till den där dag då vi åtta bekanta skulle träffas igen.
Så jag fick det flera månader senare än det nog var tänkt att nå mig.

Jag satt ned på min mottagning då jag läste brevet och lade det ifrån mig på skrivbordet och drack ur ett glas rumstempererad vätska.
Så satt jag där en stund och lät orden i det som sjunka in.

Jag läste det igen bara någon kvart senare och så drog jag ut en låda i den ena hutchen och lade brevet där, jag hade stoppat tillbaka det i kuvertet.
Jag hade ett besök bara en tio minuter senare och kunde inte göra mycket åt saken som det var just då.

Jag var som upptagen för en fyrtiofem minuter framåt av klienten och så någon kvart för rapporten och sedan var det bara fem minuters vila inför nästa besök.
Den eftermiddagen hade jag tre besök inplanerade och kunde inte gärna bara meddela receptionisten därute, att jag inte kunde ha flera besök den dagen.

Dessutom var det avledande för mig att få lägga mellanrum i tid, tills dagen var slut.
Jag hade någon månad kvar till mina veckor av ledig tid och jag avsåg att arbeta fram till dess.
Som jag fick veta så ville jag dessutom få 'gräva ned mig i arbete', fram till dess.

Det var ju ändå så att jag skulle få tid nog att grubbla, om det var så på djupet jag skulle gå i tankar och känslor, kring ämnet i brevet.

Då dagen var slut hade jag tänkt läsa det ännu en gång, men jag fick ett samtal från min hustru att vår dotter ville ha besök på sjukhuset, så jag fick ta del av mera verkligheten, så som den såg ut resten av dygnets timmar.

Jag hade kunnat delta i återträffen helt utan tankar på den och det vanliga i livet med familjen.
Hade tagit emot brevet som var ställt till mig personligen och det såg vid en flyktig anblick som oöppnat och oläst ut.

Men de jag granskade det något närmare och även luktade på det, märkte jag att någon redan 'varit där' och sökt reparera skadan rätt så försiktigt.
Men jag lade märke till att kuvertet blivit öppnat och förslutet igen.

Det troliga var dessutom att brevet, vilket var i två vikta papper, skrivet med blått 'bläck', från en kulspetspenna, troligen blivit läst.

Den som skrivit det hade haft som klient en medelålders man, vilken berättat sin historia och för att göra den historien kort, så hade han kunnat berätta för min vän någonting ganska så magstarkt minst sagt.

Han hade först gjort en så att säga berättelse 'för att bereda marken' och sedan kommit ut med sitt problem.
Som i huvudsak gick ut på att då han berättat alltsammans om saken, hade det inte dröjt många dagar, 42 för att vara exakt.

Den han berättat det för hade avlidit i någon vanlig olycka ute i offentligheten. Olika olyckor varje gång visserligen, men drabbade av en sorts märklig otur.
Själv drog jag mig till minnes begravningen som skulle komma att beses och hanteras om bara någon månad.

Det var visst ett slags kösystem och papperskvarnen måste få tid på sig att mala även.
Hur många hade klienten besökt före min vän?

Fjorton, över hela landet, eftersom klienten tydligen for från stad till stad för att kunna berätta sin historia och kunna söka hjälp av någon som kunde fås att göra tjänst.

Problemet var förstås att mannen först inte blivit trodd och att personen som skulle hjälpa, inte fått någon varning om att den kunde befinna sig i fara. Även om det som sagt verkade röra sig om just olyckor.

De hade haft otur helt enkelt.
Jag fick veta vad personen ifråga hette, trots att detta nog inte var riktigt som det skulle.
A. Andersson.

Vilket inte angav könet och inte heller ålder eller andra kännetecken.
Nu drog jag mig till minnes att jag fått några nya klienter inbokade, varav en visserligen hette Andersson, men att det rörde sig om någon som just fyllt arton år.

Jag hade inte lagt initialerna helt på minnet, men tänkte det första jag gjorde före semestern med familjen, undersöka saken närmare.
Det löftet gav jag mig själv.