Det var en mörk och stormig natt, det regnade bitvis hårt och vinden drev den än hit och än dit i kastvindar.
(Någons far bröt på slaviska och någon annan försökte sig på franska, som om det skulle kunna få något att låta bättre då).
Monika stod innanför det stängda fönstret och försökte se något ut i natten.
Månen gled fram och tillbaka bakom molnen och hon trodde sig vara ensam i huset.
På andra våningen var de tre sovrummen belägna och det lät från vardagsrummet det gamla golvuret slå att nu började spöktimmen och den skulle fås att vara en hel timme av möjlig ensamhet.
Men var hon verkligen ensam i villan?
(Persika)
Klirrade det från köket på undervåningen eller inbillade hon sig bara?
Det var som i en film eller bok, som något taget ur ett manus.
Hon tyckte sig höra ljudet igen, som skulle det kunna locka henne ned för trappan för att se vad som åstadkom ljudet.
Men istället stod hon strax gömd bakom den mörkröda gardinen och inte ens de röda skorna stack fram.
(Inlagda päron i glasburk)
Om en röst skulle ha ropat något precis hörbart, skulle hon nog ändå stå kvar, gömma sig för skuggorna och möjligt frestande och påfrestande ljud.
Det hördes knaster från en bil i gruset, ljudet av klirrande avbröts mitt i.
Ljudet av bildörrar som slogs igen och så skor mot gruset. Inga fler ljud hördes från köket, bara ljudet av ett en nyckel i låset, en ytterdörr som öppnades, ljudet av glada röster för att äntligen vara hemma igen.
(Persika)
Välkomna ljud från hennes familj som kom hem sent från festen.
Samma familj som omkommit för bara något år sedan då planet de flugit med hittades på ett fält där borta och itubrutet vid kraschen mot marken i den höga farten.
(Krossad ananas)
Inga överlevande, som det sedan i tevelisionen så rapporterades om.
Kunde det verkligen vara hennes egen familj som var så glada över att vara hemma igen?


(Det bästa med att spontanskriva en text,
är förstås övertygelsen om att inte alls veta
hur texten skall komma att ta sig ut efterhand)