Hur kommer det sig att det upplevs som 'jordens undergång'.
Den där händelsen som kom att betyda så mycket i ens liv.

'Du är inte min....'
Dotter
Son
Pappa
Mamma

som kan få effekten av att den vuxna människa bara 'packar sin väska' och försvinner ur ens liv.
Medan den som ännu är att se som ett barn, som en vuxen har ansvaret för mellan åren noll till aderton.
Även om att ha eller få barn, är något där ansvaret förefaller att finnas där för resten av ens liv.

För vem är det värst?

(Att det gör ont i halsen då jag sväljer,
beror förstås på att den där människan som dog
på en onsdag 1912,
gjorde det just på en onsdag och inte på en fredag...)