...som han rekommenderade mig att köpa, var magisk påstod han med låg röst som mest påminde om en sorts viskning.
Som ville han överantvarda någon hemlighet till mig som ofta besökte hans butik för 'annorlunda grejer'.
Hans litet smygande steg då han rörde sig bland diskar och hyllor i butiken, kom mig att tänka på någon historia av King eller Lovecroft.
Som hade han väntat in 'rätt tillfälle' att försöka finna 'rätt person' att låta få finna skatten i de osaligas örike.
Han berättade för mig den där dagen att om jag bara lät den motorcykeln stå som en prydnad i bokhyllan så måste jag gnida dess polerade yta i mörkt trä, samtidigt som jag viskade 'rabadabow' tre gånger, skulle den förvandlas till en riktig båge, en riktig motorcykel och den skulle gå att åka med om jag satte mig på den och tänkte mig vägen fram.
Det dög alltså inte att bara säga 'till Rolambshovsparken', utan jag måste förställa mig platsen i mitt huvud och vilken väg jag ville åka.
Jag 'löste ut föremålet' för hans dyrkan, för som han sade, den gick inte att köpa. Jag måste säga att jag ville 'lösa ut den', för att kunna få den.
Jag skulle peka på den och säga att jag ville bli den som tog vara på prydnaden i form av en motorcykel, i skala leksak.
Jag tyckte kanske synd om honom som trodde så fullt och fast på att bågen var magisk.
Så jag gav med mig mest för att jag kände mig litet givmild och ödmjuk just den där dagen.
Jag tog mig ut till en äng där det inte syntes vara en käft och ställde hojen i kanten på vägen.
Det var ingen större väg och ingen trafik direkt heller.
I alla fall så måste jag ju prova.
Så jag ställde ned den där, jag hade burit på den i min ena innerficka på min läderjacka.
Den var ett arv efter min farfar som haft den på sig då han farit fram som knutte på egen båge i sin rara ungdom.
Han hade gjort sin sista vurpa och så hamnat i rullstol och sålt mc'n, sitt skinnställ och krukan med.
De hörde ihop men läderjackan hade han haft kvar.
Jag hade fått överta den redan innan han lade näsan i vädret.
Sedan hade jag burit den som en sorts minne och klenod, kan en väl säga.
I alla fall hade jag tagit med i träleksaken och ställt den ned vid vägkanten, litet på vinst och förlust'.
Samt viskat fram det där hemliga lösenordet.
Ingenting hände och det övertygade mig halvt om halvt att hela grejen bara var inbillning och fantasi.
Sedan jag funderat en stund kom jag ihåg att jag skulle säga det med låg röst tre gånger.
Så jag väntade en stund och viskade sedan detta ord, tre gånger.
Det hände förstås ingenting då heller.
Så jag försökte med olika uttal och så tills jag kom på att dela upp ordet i tre stavelser.
Men hur jag än bar mig åt så förblev hojen en liten leksak.
Jag skrattade åt mig själv, för att jag ändå försökte mig på att tro på illusioner, om jag bara som tog i så där innerligt och känslosamt.
En vecka senare befann jag mig i mina systrars garage, där de ägde en fjärdedel var av en gammal Cheva som det gick att fälla upp och ned taket på.
Den behövde 'litet kärlek' för att få helt som underbar att åka i igen.
Olika sysslor sysselsatte dem olika tidpunkter.
Bara två i taget av dem, klarade de av att vara litet omväxlande i varandras sällskap.
Eftersom jag var yngsta barnet i skaran om fem syskon, så behandlade de mig litet som ett mellanting av ett gosedjur och någon som behövde 'en extra hand' eller 'ett extra öga på och kring' för att inte 'gå av för hackor'.
Jag hade satt mig på en ledig pall i verkstaden, då det gick att se hur de höll på pulade med litet olika verktyg och småpratade sins emellan, utan att bry sig stort om mig.
Jag hade tagit för vana själv att bära med mig min lilla leksak i trä och ömsom se på den och ömsom gnida den en smula.
Som om den kunde ge mig kraft att mest som finnas.
Så kom det sig att bäst som jag satt där och gned på dess blanka yta, råkade som på skoj, viska de där hemliga orden.
Och vips som råkade jag tappa leksaken i golvet, men istället för att gå sönder, stod där plötsligt en lite smutsbrun båge.
Stor som ett riktigt fordon att fara iväg på.
Då jag såg på den så upptäckte jag att även mina systrar tappat intresse för bilen och glodde på hojen.
Var dess uppdykande en lika stor överraskning för dem tro?
Den äldre av dem, Charlotte, gick prövande fram till den, slog en lov runt den och såg som nyfiken och forskande på den.
De hade inte sett mig leda in den, fälla ut stödet och få deras uppmärksamhet heller.
Den hade som materialiserats ur tomma intet, i deras och även mina ögon.
Charlotte satte sig på den och efter någon minut vred hon om handtaget, samtidigt som hon vred om nyckeln i låset.
Den var försedd med lås.
Det hade jag inte ens hunnit lägga märke till själv.
Sedan såg hon på mätaren som stod på noll.
Det strecket som var rött, slutade med en nolla.
Hon såg lätt besviken ut.
Sedan såg hon nyfiket på mig.
Därefter såg hon som tankfullt på sin syster Beatrice.
Beatrice gick även hon fram till cykeln och då Charlotte steg av, satte sig Beatrice tillrätta.
Jag tänkte plötsligt på att tanken kunde vara halvfull i vilket fall.
Mätaren som Beatrice såg på, visade på halvfull tank.
Belåtet såg hon sedan ned på hojen och petade till något som verkade behöva petas till.
Så vred hon på nyckeln och vred på gasen.
Men cykeln startade inte, det verkade ändå vara något fel på den.
Då tjejerna, de unga kvinnorna, vänt åter till bilen, gick jag så fram till mc'n och satte mig på den.
Efter bara några sekunder svarade den på mitt första försök och jag gasade en smula och den åkte ut ur garaget med mig själv på.
Jag hade tänkt på asfalten utanför verkstaden och vägen fram till motet.
Väl där stannade den och som väntade på nya känslor.
Så jag tänkte på att fara tillbaka och så runt en smula kring byggnaden.
Hojen lydde snällt och for iväg i lämplig fart, ty jag vred inte på full fart direkt, utan höll styrfart och körde den som kärleksfullt, så som någon smeker ett husdjur.
Då jag styrde in mc'n i garaget igen, fick jag några blickar på mig. Samt några grymtningar.
Jag stannade, fällde ut stödet och fick motorn att tystna.
Nu ville Beatrice testa den igen, medan Charlotte stod och såg nyfiket på mig, litet undrande tyckte nog jag själv.
Inte så att hon var direkt arg eller irriterad, men undrande i vilket fall.
Beatrice försökte nog, men cykeln svarade inte.
Den vägrade starta, trots att hon både sett och hört hur den likt en foglig häst kommit in med mig.
Då de tröttnat på att försöka få den att fungera, återvände de till bilen.
Jag kupade handen och viskade de hemliga orden och vips blev föremålet en liten leksak igen.
Jag tog upp den från golvet, förde in den i jackfickan och gick mig väg ut i solen som lekte tittut mellan somriga moln.
Jag kände mig upprymd och hade min hemlighet i tryggt förvar.