Eftersom jag betraktas av henne som en sjuk människa
som inte kan tillnärmelsevis förstå henne, kommer vi inte
närmare varandra genom småprat.

Att jag ändå har valt att komma på besök ibland, trots allt,
beror nog på min nyfikenhet. Den frestar mig så. Att hon
valt att isolera sig i huset jag en gång levde i,

samman med henne, beror på min egen verklighet.
Den tillhör resten av världen och den har hon helt enkelt
valt att fjärma sig ifrån.

Eftersom allt med den som kan vara farligt, kan tänkas
skada och vilja som förvränga allt vad vanlighet är.
I hennes verklighet är det jag

som är sjuk, som valt att leva i resten av världen, utanför
hennes egen. Det är om jag skulle kunna som 'tränga in i
hennes verklighet', som den skulle

kunna på allvar bli farlig. Så länge som jag inte säger något,
utan mest bara tar med mig tystnadens musik och bara är.
Det är då och därför hon kan tänka sig

att släppa in mig ännu. Så jag kommer dit ännu ibland, på
slumpvisa besök, utan några bestämda tider. Jag går runt
därute först, innan jag kommer in.