Dimmorna lättar aldrig för en del.
Mungiporna är alltid nerdragna.
Ögonen, hårda och kalla, möter sällan eller aldrig någon annans blick.
Axlarna är uppdragna, ryggen böjd, händerna djupt nere i fickorna.
Stegen strävar framåt, som i motvind.
Orden, som ändå måste sägas, är få och vresiga.
Det är ingen ond människa.
Det är en ensam människa som inte hittar ut ur
sin bittra cirkelgång.