De säger att kärlek är lekfullt bloss,
likt eldar vid stigarnas slut.
Ett rus som förvillar och lämnar oss
när sista kolet brunnit ut.
Men de talar om lågan som flämtar och dör,
om drömmen som flyr vid en kyss.
De vet ej vad nattens vandrare hör
när askan har tystnat nyss.
Kärleken… den är av annat slag.
En storm över tjärnarnas svärta.
Ett trotsigt, envist och tungt andetag
ur ruinerna i ett hjärta.
Den reser sig vild som ett skummande hav,
och sjunker mot djupens ro,
där själar i mörker får andas av
den tro som ger kraft att bo.
Hjulet—det tunga, det heliga järn—
måste dragas av tvenne par händer.
Över mil utav myr, förbi svarta tjärn,
mot fjärran och okända stränder.
Och ekrarna brister och järnet blir slitet,
av tidernas gnagande tand.
Men inget försvinner av det som blev ridet
genom ödemarks-mörkrets land.
Nu väntar jag vargarna, hungriga grå,
ur skogarna djupt i mitt inre.
När blodet är lamt och när ryggen är låg,
och stjärnornas ljus blivit mindre.
De kommer med blickar av bärnsten och guld,
med tänder av sanning och stål.
Jag viker ej undan för rädslans skuld,
jag har nått mina nätters mål.
På bordet står konjakens flytande brons,
en hälsning från fjärran tider.
Jag har ätit mitt bröd, men i själen nånstans
är det hungern som ännu rider.
Min mage är mätt, men bröstet är tungt
av ångestens steniga last.
Där stormen har härjat blir sällan lugnt,
där håller förtvivlan fast.
Hennes sår var en natt utan ände och slut,
en barndom av skuggor och kyla.
Där en åttaårig flicka i mörkret såg ut
och hörde ensamheten yla.
Och rädslan blev skuggan som följde hennes fjät,
den mur som hon murade opp.
Den gav mig gåvor, men vägrade det
som var min enda längtan och hopp.
Och jag—jag var sämre, en vandrare vill,
vars hand aldrig fann hennes egen.
Två hjärtan som slog, men aldrig teg still
när mörkret tätnade på vägen.
Men jag tror på de själar som härdat ut,
att hjulet kan smörjas och gå.
Att ekrar kan täljas av furu till slut,
och bäras igen utav två.
Och om vi ska skiljas i skymningens stund,
ska det jag har burit få leva.
Som patina pryder en åldrad lund,
där rötterna slutat att treva.
Det blir som ett ärr utav renaste guld,
ett märke som aldrig ger vika;
Ett bevis på att kärlek, trots smärta och skuld,
var det enda verkliga, tillika.