Du avslöjade dig själv
Bakom en gammal ek hördes ett flin
Kronan har stått kal och stammen är grå
Men skratt trevade genom barken

I fläckiga kläder
Klöste du dig fast
Blöt längs ryggen
Kastandes om min hals
Gräset kittlade varsamt min kropp
En fågel landade tätt intill

Du sade till mig ”vi stannar”
Du läspar, men orden kändes rena
Daggen hade dränkt den torra jorden
Den fastnade under mina naglar
Jag log o sade sedan till dig
”Vi stannar tills eken börjat blomma”