uppluckrad mark
från hovar i språng
som en kil genom luften
jag krossade berg

flåsande andedräkt
kokande het
mina händer trevade vid höften

ett klingande ljud
det lät som stål

eld som sprutar
sprucket fjäll

vandrande på en stig
klädd i blommor
blommor av plast, det luktar som hemma

med en läderrem vid höften
den var lite för stor
lappen satt fortfarande kvar

slottets portar vidgades i sidled
under armen vilade min trofé

där ute skrek en fiskmås
det är dags att ge sig av

bergen får allt ge vika