Det doftar av ensamhet, snö och av blod,
där dalen i skuggorna vilar.
Här tystnade skrattet och mänskligt mod
för pilar och hatiska milar.
Vid bäcken, där guldet gav vika för död,
är lägret en aska så frusen.
Och han som var godhet och hjärta och bröd
har slocknat i stjärneljus-brusen.
Ack, herre, min herre, din hand var min lag,
nu sover du stum under mossa.
Vad hjälper min styrka mot mörkrets system,
när ingenting finns att förlossa?
Jag minns hur du smekte mig, stilla och from,
innan mörkret och döden vann.
Nu darrar en ton som är ihålig, tom,
där bilden av dig försvann.
Det svider i själen att vända sig om
från platsen där blodet rann.
Jag slits mellan tämjandets sköra band
och vargens den urgamla fred.
Förlåt mig, min vän, att jag glömmer din hand,
att jag sviker vår heliga ed.
I natt dör det sista av hunden i mig,
vid askan av elden du tände.
Ett vemod så gränslöst jag offrar åt dig,
när jag blir till det ingen kände.
Så höjer jag nosen mot stjärnornas köld
och sjunger min sorg mot din grav.
Min trohet var en gång min enda sköld,
men nu brister kärlekens krav.
Ett eko av vänskap, en darrande ton,
ska dröja i dalarnas famn –
sen vandrar en varg över isgråa mo'n,
och glömmer ditt heliga namn.