Där myren sväljer stegen och där tallen slutar be,
där står jag ensam kvar med allt som ögonen vill se.
Jag är en vandrare i raden, men med blicken vänd mot norr,
där luften biter sanning och där strupen känns som torr.
Man säger mänskan föds i gråt och vandrar mot sin grav,
men jag har brutit bojorna och kastat undan kvav.
Jag tar var stöt som berget tar när frostsprängningen går,
och räknar mina segrar i de djupa, tysta sår.
Vad är väl en människa? En gnista i en natt,
en flyktig ton som dör i skogens stora, mörka skratt.
Men gnistan kan bli flamma, och flamman kan bli glöd,
som bränner bort all falskhet och all lånad, bitter nöd.
Jag äger mina handlingar, jag äger allt jag är,
likt malmen djupt i berget som sin egen tyngd bär.
Här finns ej rum för lögner, här finns bara sten och vind,
och sanningen som piskar likt en gren mot bleknad kind.
Jag vill ej leva smidigt, jag vill ej gå på tå,
där fega hjärtan darrar för att blicken inte nå.
Jag väljer råa stigar, jag väljer branta krön,
där ingen hör en klagan och där ingen ber en bön.
Att resa sig är plikten, att stå rak är livets lag,
att möta varje mörker med ett eget, inre jag.
Jag är ej stöpt i former som de andra vill förstå,
jag är den vilda strömmen som mot havet måste gå.
Låt skogen vara brutal, låt vintern vara lång,
jag bygger mig ett fäste ur min egen vilda sång.
Jag är en länk i kedjan, men min länk är smidd av hat
mot allt som kväver viljan och som gör en männska flat
inför mörkret och inför rädslan. Nej, jag stiger upp på nytt,
och ser hur gamla skuggor och hur rädslan äntligen flytt.
Jag är en människa av vilja, av jord och eld och is,
som vägrar sälja själen för ett jordiskt, billigt pris.
Här finns ingen att förklara för, här finns ej skuldens krav,
här tystnar varje stämma som vill sänka mig i grav.
Jag äger mina brister, jag bär dem som en sköld,
härdad under stjärnorna i nattens bittra köld.
Jag vill ej leva falskt, jag vill ej bära maskens sken,
jag står i stormens öga – men fri och stark och ren.
Så låt mig vandra ensam, låt mig kämpa, låt mig stå,
där inga fega tankar eller falska röster nå.
Jag är herre över stegen, jag är kung i eget land,
med ödet hårt förtöjt i min egen, råa hand.