Det finns en punkt där asfalten slutar och det svarta tar vid. Där inga gatlyktor når och där marken alltid är fuktig, oavsett årstid. Jag stod där och väntade, inte på dig specifikt, utan på den som slutat räkna timmarna.
Du kom med händerna i fickorna och blicken fäst vid dina egna fötter. Jag såg hur dina axlar sjönk när du klev in i min skugga. Det var ingen kamp, inget drama. Bara en tyst överenskommelse mellan det som lever och det som bara är. Vi stod där tills frosten började klättra uppför dina kängor, en vit och finmaskig väv av allt du velat glömma.
Folk pratar om mörkret som något man ska vara rädd för, som ett rovdjur med gula ögon. Men mörkret är bara en mjuk vägg, en plats där man får vara ifred med sin egen tystnad. Jag räckte dig ingenting, och du bad inte om något. Vi bara lät sekunderna falla som tunga droppar i en brunn utan botten. Och i den där absoluta kylan, i det där totala stilleståndet, såg jag dig äntligen le. Ett blekt, ärligt leende som bara den som slutat hoppas kan kosta på sig.