Jag står vid den milsvida skogarnas rand,
där skuggorna djupnar mot kväll.
Jag sträcker mot fjärran en tomhänt hand,
över myr och över fjäll.
Mitt bröst är en gruva av mörker och sten,
där skulden är tung som ett berg,
men kärleken till dig är skälvande ren,
och etsad i ben och i märg.
Jag begär inte rätten att kallas din far,
inte blicken som känner igen.
Jag vill bara ge dig det lilla jag har:
att jag älskar dig, dotter, än.
Jag kan aldrig leva med högburet huvud,
mitt öde är skrivet i kol,
en man av mörker, av synder bedövad,
som aldrig får nå sitt mål.
Gå fri från min skugga, gå fri från min nöd,
må din lycka bli stark och bli stor.
Jag unnar dig ljuset och dagarnas bröd,
i den värld där du lycklig bor.
Att jag får dig älska i skogarnas sus,
utan krav, utan röst, utan ljud,
är trösten som skänks i ett dämpat ljus,
inför ensamhet, öde och Gud.