Det finns en skönhet i att ingenting äga,
när vinden är det enda som har något att säga.
Jag har lämnat de räknande männens palats,
för en mörkblå rymd och en eldstads plats.
Här är yxan tung men min ande är lätt,
jag har betalat min skuld på ett annat sätt:
Med svett under stjärnor och rimfrost i skägg,
utan en dörr eller skyddande vägg.
Se hur ljuset faller på trasiga händer,
likt guld som förgås när en brasa tänds och vänder.
Det är en karg och en skoningslös fröjd,
att stå inför skapelsen naken och böjd.
Ingen kan köpa min dag eller natt,
jag bär på en tystnad, min enda skatt.
Det är vackert att slita när bojan är av,
mellan de sjungande träden och bergens grav.
Halleluja till kådan, till mörkret och luten,
till cirkeln som äntligen, äntligen är sluten.
Jag är fri som en korp över milsvida snår,
där ingen kan mäta de steg som jag går.
Kampen är glädjen, ett heligt besvär,
att bara få finnas, precis som man är.
Svart är min natt och mitt bröd smakar jord,
jag har glömt de köpta och säljbara ord.
Här sjunker min yxa i frusen stam,
medan vargen ur skuggorna smyger sig fram.
Det är vackert, så vackert, att slita sig trött,
tills hjärtat är askgrått och modet är dött –
men ändå få le mot en stjärna så klar,
för att ingen äger de andetag jag har.
Låt frosten gå djup i min magra gestalt,
den som är herre över inget, han äger ju allt.
Jag vakar vid milan, en ensam profet,
i en melankoli som bara skogen vet.
Det blöder ur sprickor i valkig hand,
ett tyst hån mot städernas glittrande band.
Jag säljer ej själen för trygghet och ro,
hellre dör jag i mörkret där korparna bo.
Låt de som är kvar i städernas bur,
i glittrande bojor av sten och mur,
få tro att de lever, få tro att de har –
men jag ser hur deras själar står bar.
De byter sin levnad mot timmar och krav,
och bygger i tystnad sin egen grav.
Här sjunger min ångest en klarare ton,
vid foten av vildmarkens mörka tron.
Det dånar av tystnad, det sjunger av nöd,
en sällsam fröjd i att baka sitt bröd
av agnar och hat och en gnutta förakt,
långt bort från lagar och kronans makt.
När morgonen gryr är jag aska och vind,
med dödens kyss på en svedd och tärd kind.
Fri, så förtvivlat och strålande fri,
i en sista, skärande vildmarksmelodi.
Och djupt under granarnas tunga gardin,
där nattvinden dricker sitt bittraste vin,
där sitter jag kvar när de andra har gått,
och räknar de skuggor som livet mig gett.
Det är en lycka som smakar av tårar och sot,
att inte ha rötter, men ändå ha rot –
i jorden som väntar, i mörkret som kallar,
bakom de frostiga, tigande vallar.
Mina vänner är borta, mitt slit glömd,
min kärlek är i en skogsstjärna gömd.
Det finns ingen tröst i de böcker man läst,
när döden i ensamhet bjuder till fest.
Men skönheten darrar i varje minut,
när man vet att ens plåga ska ebba ut,
och bli till en suck i en glesnande skog,
där man kämpat och lidit, och fått nog.
Halleluja till mörkret, till frosten och hatet,
till den som har lämnat det trygga föraktet.
Jag dör hellre här, under granarnas sus,
än lever som slav i de mäktigas hus.
Nu slocknar min eld, nu tystnar min sång,
men herre, min herre, min väg var lång –
och fri var jag, fri som en iskall vind,
med skogens välsignelse mot min kind.
Men se, genom snön där som stigen tar slut,
där kylan har drivit vart andetag ut,
där kommer en vandrerska, stilla och grå,
från vägar som ingen av oss kan förstå.
Hon har milen i blicken och damm i sin kjol,
en vandrare märkt av en svalare sol.
Hon har gått över riken där ingen har bott,
där tvivlet har vissnat och tron aldrig grott.
Hon stannar vid milan, hon ser på min hand,
som brutit sig loss från vart jordiskt band.
Hon frågar ej efter min rikedom eller skuld,
hon söker ej silver, hon söker ej guld.
Hon räcker mig handen, så tung och så öm,
likt slutet på varje förtvivlad dröm.
Och jag ser i hennes ögon, så mörka och vida,
att resan är över, jag slipper att strida.
Hon har vandrat från fjärran, hon har sett allt förgå,
hon vet vad det kostar att ensam få stå.
I hennes sällskap blir mörkret till ljus,
ett sista ackord i ett dånande sus.
Vi går in i skuggan, vi går utan ljud,
befriade äntligen från människa och Gud.
Två vandrare ensamma, nakna och sanna,
där tidens och tystnadens vindar ska stanna.