Istället för att vara i mig själv.
Skräckens vampyrer etsar sig fast.
De griper tag om halsen.
Med de vassaste huggtänderna.
Lämnar svart blod efter sig.
Jag förvandlas.
Om och om igen.
Men ingen märker.
Ingen ser.
När jag kryper ihop i sängen,
Låter mardrömmen passera.
Medan dahliorna faller.
Mot min hud.
Men jag känner inte dess mjuka lena smekning.
De blir som stjärnor utan sin himmel.
Jag förblir paralyserad.
Det är väl det de vill.
Vampyrerna.
Men det de inte vet.
Är att det de lämnar efter sig.
Är min aura av slipad diamant.
Mitt hjärta slår ännu.
Fastän i otakt.
Blundar och försöker fokusera mig på annat.
Sönderslitna känslor av det som finns kvar.
Men ute hör jag fågelsång.
Så någonstans finns det liv.
Kvällen omfamnar mig och jag omsluts av vitsippans dagg.
Det räcker för mig.
Det räcker för mig.