Jag är utsedd som kosmonaut
människans utpost som astronaut
blickar ut från kupolens glas,
mot jorden och livets oas.

Jag sitter stilla i tystnadens sal.
Kupolens glas som ett öga mot allt.
Jorden snurrar i sitt blågröna ljus
Så hel, så levande, så utan brus

Ett livets mysterium.
I rymdens vacuum.
Jag betraktar jorden från farkosten
som en varelse i ett akvarium.

Jorden breder ut sig under mig
gränslös, tyst, och oändligt vacker.
Hav som smälter in i kontinenter
moln som sveper över länder utan namn.

Inga gränser syns
Allt ser så fridfullt ut härifrån.
Så stilla.
Så heligt.

Inga gränser, inga namn
Bara liv, i evig dans
Vi ser med hjärtat mer än ögat
Och allt känns plötsligt så ömtågat

En känsla av vördnad fyller rymden mellan oss.
Vi är vittnen till något större, mer än bara ... kosmos.
En påminnelse om vår gemensamma existens att se
så betydelsefull för oss alla överlevare.

Vår planet. En punkt i mörkret.
så betydelsefull
så skör, så liten
en underbar planet i mörkret.

Livet är en andning i en kosmisk bris.
Existentiell i rymdens dis.
En viskning i evighetens spår,
ett trassel i universums snår.

Livet är en andning i en kosmisk bris.
Existentiell i rymdens dis.
En viskning i evighetens spår,
ett trassel i universums snår.