I katedralen av aska, där tystnaden bor,
där tvivlet har dräpt allt som människan tror,
där reser sig muren, så isande kall,
vid gränsen av hjärtats yttersta fall.
Jag vandrade länge med lågan i hand,
mot nattens domän och mot skuggornas land,
för kärleken sade: ”Gå längre än mod,ge mer än din styrka, ge mer än ditt blod.
”Men här tar det slut. Här dör varje ord.
Här finns ingen tröst på en plågad jord.
Det finns en punkt där man inte kan mer,
där blicken är tom inför allt som man ser.
När huden är nött mot en ödesbestämd vägg,
och själen är sargad av minnenas egg,
då brister det käril som människan är,
under tyngden av allt som hon envist bär.
Och där, i den krossade skärvornas dans,
där skingras den sista av hoppets glans.
Man faller i bitar, blir naken och grå,
för krossad är den som ej längre kan gå.
Det är smärtan som skriker ur ådror och märg,
ett ensamt eko från glömskans berg.
Man är trasig, förintad, en skugga, en rest,
en oinbjuden och förödmjukad gäst.
Men mitt i det sönderfall som man blev,
står skriften kvar som en gudom skrev:
Evig och amen. En sanning så tung,
att den tystar den gamle och krossar den ung.
Ty kärleken viker ej, fastän jag dör,
den flödar ur sprickor som ingen rör.
Den är inte mänsklig, den är inte vår,
den är ett heligt och blödande sår.
Där jag har kapitulerat och gett min sista suck,
där rör sig dess vingar, i tidens druck.
Den vilar i djupet, en bottenlös brunn,
som vägrar att tystas av mänsklig mun.
Försoningen kommer som aska och snö,
en insikt att allt utom den måste dö.
Man blir hel i sin undergång, paradoxal och sann,
en gudomlig gnista som människan ej vann.
Så står jag vid punkten där allt tog slut,
där ingen gestalt längre hittar ut.
En helig ruin, ett tempel av skam,
där kärleken ensam kliver fram.
Den är evig. Den är amen. Den är eld och natt,
den sista av gåtor, den tyngsta av skatt.
Och jag, som föll sönder vid dess tröskel av sten,
är äntligen fri, och äntligen ren.