De går genom dagarna utan att behöva laga orden eller plocka isär tystnaden. En blomma är bara en blomma. Den doftar, den dör,och inget mer med det. De sover om nätterna eftersom inga olästa böcker ropar från hyllorna,och inga halvfärdiga tankar kräver att bli födda på ett papper. Det kallas lycka. Och kanske är det precis vad det är. Men ibland ser jag dem i ögonen. Där finns en stillhet, javisst,men också en tom yta. Som en spegel som ingen tittar i. För om du aldrig har gått vilse i mörkret,hur vet du då att du har hittat hem? Om du aldrig har saknat orden,vet du då ens vad du känner? De slipper blöda över raderna. Men de missar också stunden när allt det svåra plötsligt blir till skönhet.