Cirkeln sluter sig i den blöta vårmarken. Flocken landar utan ett ljud bland spruckna knoppar, svartvita mantlar i en vaka av skärande smärta. En näbb hackar desperat, vanmäktigt mot en stelnad vinge, ett stumt skrik mot solens obarmhärtiga ljus, en uråldrig, plågsam rit för en död skata. Kärleken blöder som ett öppet sår i gräset. Runtomkring sjuder jorden av brutalt, nyfött liv, vitsipporna slår ut som vita tårar i leran, medan frosten i den dödes blick vägrar att smälta. Det finns ingen tröst i vårens återfödelse, bara en avgrund mellan den grönskande jordenoch den kropp som aldrig mer ska lyfta. Fåglarna bär sorgen på absolutaste allvar, utan flykt, utan försköning, i vild och naken renhet. De står kvar i den råa, bottenlösa saknaden. När flocken slutligen lyfter i en samlad, söndersliten klang, skär deras klagande läte genom den ljusa luften, och lämnar ett pulserande tomrum mitt i livets fulla blom.