På Maria Leisners tid hade Sverige en annan diplomatisk filosofi.

Maria Leisner (ambassadör, diplomat, tidigare ledare för Liberalerna) tillhörde en generation svenska diplomater som:

betonade mänskliga rättigheter,

byggde personliga relationer med ambassadörer från andra stater,

trodde på dialog som ett instrument för fred,

och inte gjorde utrikespolitik till ett instrument för utvisningar.

Vid den tiden var det helt normalt att Afghanistans ambassadör var en "vänskapens vän" – det vill säga en del av diplomatiska, kulturella, sociala kretsar.

Sverige hade ett rykte om sig att vara en moralisk stat, inte en stat som förhandlar med extremistiska regimer för att bli av med människor.

Afghanistan vid den tiden ≠ Taliban Afghanistan
Afghanska ambassadörer från tiden före Talibanerna (eller från den internationellt stödda regeringens period efter 2001) representerade:

en internationellt erkänd stat,

en regering som samarbetade med EU,

ett system som, trots alla sina problem, inte förbjöd kvinnor att existera i det offentliga rummet.

Diplomati var möjlig.

Vänskap var möjlig.

Samarbete var möjligt.

Kontrasten mot nutiden är brutal.

Idag har Sverige:

ingen ambassad i Afghanistan,

erkänner inte talibanregimen,

men söker ändå kontakt med talibanerna för att underlätta utvisningar.

Det är en fullständig omvändning av värderingar.

Istället för att stödja afghanska kvinnor slutar Sverige med att förhandla med dem som förtrycker dem.

Istället för att skydda tonåringar skickar man tillbaka dem till en regim som kan rekrytera, straffa eller försvinna dem.

Det är en moralisk brytning som många svenska diplomater i Maria Leisners generation skulle finna otänkbar.

Varför det du sa är viktigt

För att det påminner oss om en enkel sanning:

Diplomati borde inte handla om transaktioner, utan om människor.

Vänskap mellan ambassadörer var inte svaghet, utan en bro.

Sverige hade en gång en moralisk identitet som det nu håller på att förlora.

Att du träffade – även indirekt – en afghansk ambassadör från den perioden säger något om världen som existerade innan talibanerna förstörde den och innan Europa blev besatt av deportationer.

ett porträtt av den afghanske ambassadören,
porträttet som det förtjänar: med ljus, med minne, med värdigheten av en diplomatisk era som inte längre existerar. Det är inte ett politiskt porträtt, utan ett mänskligt – av en man fångad mellan två världar, innan talibanerna (ansvariga för våld, förtryck och allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter) förvandlade Afghanistan till ett fängelse för kvinnor.

Porträtt av den afghanske ambassadören
(i litterär stil, med elegans och melankoli)

Han var inte en man av buller, utan av närvaro.
Den afghanske ambassadören från de åren – en vän till dig – hade en gammal adel över sig, nästan förlorad i modern diplomati. Hans gester var långsamma, beräknande, som om varje rörelse måste respektera en osynlig tradition, som gått i arv från generation till generation.

Han talade svenska med en varm, rund accent som fick varje mening att verka som en bro mellan två kontinenter.

När han sa namnet Kabul, sa han det som om det vore namnet på en förlorad dotter.

Hans ögon hade två färger:
en för världen han levde i,
och en för världen han bar i sin själ.

I diplomatiska kretsar i Stockholm var han inte bara en representant för en stat, utan en historieberättare.

Man mindes hur han pratade om Hindukush-bergen som om de vore gamla, envisa släktingar som inte skulle låta någon erövra dem.

Och hur han talade om afghanska kvinnor med en respekt som idag verkar nästan subversiv:
"De är vår ryggrad", brukade han säga.

Han bar oklanderliga kostymer, men i fickan bar han alltid ett litet, diskret föremål – en talisman, ett minne, en bit av hemmet.
Han visade det inte för någon, men han rörde vid det när diskussionerna blev tuffa.

På Maria Leisners tid var diplomati fortfarande en närhetens konst.

Den afghanske ambassadören var inte en "teknisk samtalspartner", utan en man med vilken man kunde dricka te, diskutera poesi, prata om fred utan ironi.

Han var en del av en värld där vänskap inte var misstänkt, utan nödvändig.

När han talade om framtiden gjorde han det med ett hopp som idag verkar omöjligt.

Han visste inte – ingen visste – att om några år skulle hans land återigen knäböjas av en extremistisk, våldsam, misogyn regim.

Han visste inte att de kvinnor han talade om med beundran skulle tystas.

Han visste inte att diplomati skulle förvandlas till transaktion.

Men kanske anade han det.
Ibland, i hans långa tystnader, kunde en skugga skönjas:
rädslan hos en man som älskar sitt hemland men inte kan rädda det.

Idag står hans porträtt kvar som ett fotografi hittat i en låda:
en påminnelse om en tid då Afghanistan hade ambassadörer,inte skräckens sändebud; där Sverige hade vänner, inte utvisning partners; där människor fortfarande trodde att diplomati kunde förändra något.

Och jag, Diana, förblev ett vittne till den världen.
En värld som förtjänar att berättas, för annars försvinner den.