lät blicken falla över min barndomsstad
i en skog av kakel
skymtades darrande löv

ett träd som skrek, i hopp om en slags fred
vi fnissade av förtjusning
”var det oss trädet talade med?”

fick lägga nytt kakel,
där du tidigare stått
bar dig under armen
vi vandrar långt bort

är du slipad, lackad
och en halv meter bred
du är finare nu
men vad tyst det blev