Tvångsvård som kriminalpolitik är en farlig väg

När regeringen jagar blixtnedslag i stället för att bygga skydd mot stormen

GW Persson varnar för en utveckling som borde få hela det politiska systemet att stanna upp: psykiatrin håller på att förvandlas till ett kriminalpolitiskt instrument. Att frihetsberöva människor på grund av prognoser – föreställningar om vad de kan göra – är enligt honom både rättsosäkert och ineffektivt.

Prognoserna visar sig nästan alltid vara fel, säger han.

Det är en varning som borde tas på största allvar.

När människor är hungriga hjälper inte diagnoser.

Här finns en större samhällsfråga som politiken inte vill tala om.

Man ska inte gå till psykolog när man är hungrig.

Den meningen sammanfattar en hel epok. I dagens Sverige kämpar människor med matpriser, hyror, ensamhet och ekonomisk stress. I den verkligheten riskerar psykologin att bli ett substitut för det som egentligen saknas: trygghet, stabilitet, gemenskap och grundläggande materiella behov.

Inte ens diktaturer har avvecklat psykologin. Men Sverige riskerar något annat: att ersätta sociala problem med diagnoser, och ekonomisk utsatthet med tvångsvård.

Det är inte bara ineffektivt. Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle.

Regeringen måste börja i rätt ände

Tvångsvård löser inte:

• underbemannad psykiatri

• social utsatthet

• ekonomisk stress

• brist på förebyggande vård

• brist på resurser

Och den löser inte det mest grundläggande: att människor behöver trygghet innan de behöver diagnoser.

Regeringens utredning kan ge rubriker. Men den löser inte verkligheten.

Det är dags att politiken slutar jaga blixtnedslag – och börjar bygga ett samhälle där människor inte står oskyddade när stormen kommer.