Ser ni teatern?
Vi är idioter i den svarta, blöta jorden,
utspridda som bortglömda skärvor under granarnas tunga kjolar.
Stjärnorna blinkar som neonskyltar i ett tomt rum,
och historien är ett fyllo som välter vagnen i milans kalla aska.
Här sitter vi i det djupa vildmarksmörkret,
medan vargarna ylar sin hunger mot tomheten,
och tiden ryker av tystnad, av bitterhet, av nöd.
Här sitter hon, en vild, sargad själ i trasor vid den döende elden,
piskad av frost, härdad av regn, en utstött människa på jorden.
Hennes liv är ett skämt, en fattig sång som dött bland tranbärsblommen,
och skogens vemod skriker: ge upp, frys ihjäl, gå hädan, försvinn!
Tyst!!!
Här spricker själva vansinnet upp och blottar sitt hjärta.
Hör mullret från den eviga vårens ankomst.
Se röken och känn tallarnas djupa, suckande sorg.
Det viskas över mossor och lavbelupna stenar:
Det finns inga lagar, inga domstolar, inga straffskalor i evigheten!
Det finns bara ett mysterium, så stort att hjärtat brister:
Alltets innersta väsen är Kärlek. Och inget annat!
Inget annat!
Det Absoluta är inte en kung på en tron av guld,
det är en dånande, gränslös, självutgivande eld!
Och det mest absurda, det vildaste skämtet av alla:
Det oändliga ljuset klämmer in sig i kött, svett och mossa,
kliver rakt ner i den blöta leran i kojans mörker,
och sätter sig i smutsen bredvid henne under de tysta träden.
Inga krav, Ingen dom.
Inga paragrafer, bara vidöppna, såriga händer.
Hennes trasiga liv, hennes stolta, hemlösa blick,
och det oändliga faller på knä i barren för att kyssa hennes fötter.
Skapelsen gråter i skrevan eftersom människan gråter på jorden.
Man vill skära upp sitt bröst av rörelse!
Döden och meningslösheten fick precis på käften i vildmarken!
Ten and out!
Livet har sprängt sig ut ur rötter, lera och tårar!
Det löser sig.
Min stålröst spricker och darrar över myrarna.
Det löser sig alltid!
Eftersom allt detta lidande, detta bittra kaos i trollskogen,
är omfamnat av en Kärlek rå som färskt blod och tung som uråldrig rökelse.
I de heliga bildernas blick bakom de våta tallbarren,
där tjärblossets rök möter det eviga ljuset, finns bara detta:
Ett bottenlöst, mjukt djup som sväljer all världens skam.
Låt logiken brinna upp i brasans eld.
Låt universum skratta ett galet, tomt skratt.
Vi är förlåtna. Vi är omslutna.
Kärleken har redan vunnit, mitt trasiga, stolta barn.
Allt ordnar sig mitt barn.