Natten har nått den timme då tystnaden inte längre bara är tyst, utan den är nu absolut. Han sitter kvar i det bleka ljuset, ensam på en scen han själv har snickrat, som en mycket tragisk envåldshärskare, över ett rike av ekon från det förgångna.

Ingenting av det han har lärt sig, inga intellektuella skyddsmurar, psykologiska teorier eller andra vackra tankar om livet, kan hjälpa honom nu. För det är här, i det obarmhärtiga mörkret, som hans innersta väsen en gång stöptes. När fasaderna faller är vi alltid tillbaka vid nollpunkten.

Gamla försummelser vaknar till liv, inte som bleka minnen utan som en fysisk, molande värk med tillhörande frossa. I tankarnas centrifug förvandlas rädslan till bittra fantasier, och i vinets täta dimma höjer han sitt glas. Det är en skål för den han blev, och en skål för den dåtid som likt en destruktiv vägvisare har lett honom raka vägen hit, till hans eget mycket ödsliga kalas.

Han letar efter en strimla hopp, en spricka där ljuset kan tränga in, men tiden har blivit en bristvara och framtiden känns som en krympande korridor. Vinet får agera en sista, konstlad fernissa, en tragisk teaterkuliss över de svar som saknas i hans livs så falska ballad. Det är en vacker lögn, men den är det enda han har kvar.

Men natten är lång och flaskorna står som tysta vittnen längs väggen. Så han börjar tappert om. Han fyller glaset på nytt, öppnar dörren till sitt inre på vid gavel och låter mörkret tala.
"Ja, ?låt nu demonerna komma, för i natt bjuder en förlorare ... upp till dans".

Copyright © AndLou