mellan våra skåror
finns just detta
som ror likt åror
och skapar hetta

vi är inte ett vi
om vi inte förstår
att kunna förbli
och att det består

bygger på små handlingar
som skurar ängslan ut
det liksom klingar
som så många gånger förut

vid gränsen det ebbas ut
att förstå det självklara
rädslan att det tar slut
bortom det underbara

vi är de vi är
utan några krav
flyende från sfär
på öppet hav

låna mig dina ögon att se
hur världen borde se ut
för det kommer att ske
att en början får sitt slut