Dörren till det lilla huset stod på glänt, att gångjärnen hade rostat
hade ingen betydelse, allt därinne andades ett stort lugn.
En ros hade trängt genom det öppna fönstret och den söta doften
från rosorna, spreds genom huset.
Varje besökare lade av sina slitna kläder, vek prydligt ihop dem,
lade dem på pallen vid dörren. På klädgalgen i hallen hängde nya
avsedda för gästen. Varje gång hände undret.
Befriad steg gästen ut i trädgården, omgiven av röster.
Doften och fågelsången skrev varje dag en historia utan slut.

Visst känns det stort att veta på denna jord finns en glänta,
där själen kan luta sig mot grinden och veta den alltid står öppen,
då livet behöver en andningspaus.