Grållan ligger på ägg
ute i hönshuset

Kycklingarna som ska kläckas
står snart där,
stigna ur ingenting, ur ett veck i tiden,
precis som vi,
som är försvarslöst uppstigna,
registrerade på DNA-ska,
aningslösa i våra mönster,
i livsfunktionernas mönstergillhet,
i våra tidsrymder,
i våra formaterade kroppshyddor,
våra inre organ; pysande, gurglande,
maskerade i hudkostym, i utseende:
högfysiologiska komplexiteter,
emergenser
i våra kopplingsscheman,
våra preferenser, fäblesser,
våra medvetslösa vanemönster,
ut på våra räddningsplankor,
vartefter nergångna
i världsbildernas lakvatten,
förhäxade
av dagvattenbrunnarnas viskningar

Jag såg mina föräldrar, var för sig,
fördunklas i sina kroppar, kopplas ur,
eldbegängas,
stiga i röken
som hängde över krematoriets rymdbas,
och driva av,
medan välvårdade tankar
om deras ugnskroppar
kröp iväg som aliens över tröskeln,
ut i natten, rökskadade;
livet frasande,
opersonligt som högtidskläder
i en dimensionsportal

Nu kryper regnet hårt över huset;
står grymt i trädgården –
oförsonligt, höstkallt –
tar livtag på tiden;
skräms långt in drömmen
som bär mig över dessa öde land

Augusti häller det oförutsedda
i kroppen;
skissar upp en smärta jag hade glömt;
räknar år,
om och om igen

Att något alls ”finns”
är en saga

Dikterna i mitt huvud
får kropp
i basaren i Shiraz,
och tingar på det oavlåtliga ljuset
längst in i det drivande regnet,
där ansiktena kommer ihåg sig
och glömmer alla avsikter