Jag får sätta en liten militärvissla
i vinden i dag,
så frisk & beslutsam
över myrarna idag,
med hopdragna björkar om sig
och vispande skvattram om benen!

Ja, långt ut i ordergivning och högljuddhet,
går vinden i synkop idag med Själens furir
och Göran Palm,
befäl över fallna elledningars el
och oframkomliga skogsvägar i Klingersel,
hurra!

Och kängornas militära glans på marsch
besudlas av damm & träsk,
och plutonchefen tar sig en droppe bäsk,
för lång är gången för den marschbenägne,
den långt ut i skogsmarkerna belägne,
denna blåsiga timma, när vindarna hörs stimma

Ja, vinden sätter en flöjel i handen
på närmsta ordonnans,
att förespråka, föregiva, företaga vad sig bör,
när hundkojor och timmerskogshemman hör
precis vad vinden tar sig för,
vad Aiolos och hans hantlangare gör
i medvindens kvart & kvarter;
vi ser vad som sker
när motvinden stretar emot;
när skogsbranden lämnar blott sot

Öronen på småtrollen visslar nu vilset
sin tunna tinnitus,
slut är det på stoj och på bus,
och Trollfar tar sig på myrbrygd ett rus;
för jobbigt blev stormens vibrerande brus

Jag ser en sång- & dansman
dansa där borta vid skjutbanans blåsiga mål,
med vitmålat fejs och blommor i hatten
i vindens blåsiga färg;
det är en bard, Bob Dylan, som blåser i vinden,
ja, farlig är den, farlig är han ;
”used to care, but times have changed”,
och allt blir en dust i vinden,
sök den, dusten i vinden; finn den

Ja, ja sätter min tillit till vinden idag,
att vissla om de trenne den tog,
tillsammans med snön & natten
den 3 februari
vid Clear Lake, Iowa:
Big Bopper, Ritchie Valens, Buddy Holly;
den natt som det gick det troll i;
en historia med bara moll i

Men nu sätter jag en saliger Saligia
i vinden ett tag, i blåsten idag,
bara för att, för att, bara för att;
men må han hålla i sin Wille Eliasson-hatt
och allt han tillägnat sig & tatt,
så att hans girighet slipper nöjas med en slatt

Jag stöter en bajonett
i ett ansikte, som läcker blod, en liten skvätt,
i vinden idag, ett litet tag, efter behag,
när vinden blåser så bestämt,
ingen lättja har den skämt,
och Fröken Gripe ropar ”tjo för vinden!”,
hennes tanke briljant
och hög & förnäm som linden,
hon är ingen tvehågsen borgartant
inne i Händels Wassermusik
när regnet strilar som vindens våta tik
och Lilla Strömgatan 3 blir som i förliden tid,
– när allting annat satts åsid –
på vindarna ett vindarnas palats
där det – för dig & mig – finns plats,
i vindarnas sorgers & lyckors palats
där Kung Sune är kung,
och var och en blir jubileumsung