ingen väntan är värd möjligheten att förbise det enda självklara,
att det ska vara värt det,

vi sitter där i evighetens korridor och ser hur nummertavlan sakta närmar sig ditt könummer och viljan att avsluta är större än utgången av förnedringen att det mesta i våra liv är en ständig väntan, utan att egentligen veta konsekvensen,

mellanakten är vägen till väntan som är en väntan i sig,

skulle kunna skala tusen lager av dimensioner och små förnimmelser att inget är så fantastisk som när rörelsen är cylindern personifierad i livsglädje och de momenten är så att längtan efter just denna upplevelse är värd all väntan,

vi får åka oss fram i livsdjungeln som preciserar sin smärta med så knivskarp skärpa att lyckan bara kan titta på och ursäkta att den ens existerar,

vi är förlovade i landet mellan, det som skapar viljan att komma ifrån och löpa till men vi har så vansinnigt svårt att ta oss därifrån då vi tror att väntan är svaret på det enda som eggar oss till vansinne,

längtan…

och så börjar vi om igen.