Vi lever i en tid där det som kännetecknar grundämnet mänsklighet slirar ur sin frekvens i alltför många hörn av världen. Den rytm som ville höra pulsen i ett enkelt samtal, eller se mimiker slå i takt även från minnesbanken. Istället har dessa mestadels bytts ut till helt andra typer av frekvenser. De digitala flöden av interaktioner som bildar en osynlig rad av listor i sinnet på vad det kan väntas vara att vara människa. Takten som slår är nästintill orubblig, och med det skoningslöst distansiärt långt borta från hur vi en gång faktiskt låg.

Vi kan inte stoppa det hjulet. Men kanske kan vi lära oss leva med differenserna. Lära oss lyssna efter, noga efter minnena av de takter som kanske ännu ekar, likt som om innerligt under våra fötter.

Det är svårt att ge barn en chans att respektera och känna med sin omvärld i en tid där ingen under uppväxten tydligt och uppenbart visat någon som helst tecken på att det mor eller far upplever och känner spelar någon som helst roll för omgivningen. Världen blir för barnen likt raka kanter runtom, mer än den böjliga. Den som kunde varit full av exempel på att redan ha bevisat emotionella utvägar, de som ger löning och hopp snarare än fler stängda dörrar.

Vår tids emotionella karta och det vi lyckas uppfatta från den från de olika nivåer vi råkar hamna i må visserligen vara delvis omritad. Men rytmen dör ju aldrig. Tiden lever i den, så länge vi är kvar här tillsammans. Även om de där maskinellt inmatade listorna på hur en individ reagerar riskerar att ta stor plats i tillvaron. Det vi ser framför oss när vi tänker på en lista är från punkt ett till kanske punkt tjugo. Problemet med emotionella interaktioner där man per automatik behöver reagera är att siffrorna och dess rangordning ur en lista inte i ursprunget existerar i vår funktion. Vår känslomässiga logik har ingen frekvens med listordning.

...En av grannen lånad kopp med socker, ekande trappsteg som en glad överraskning en sömning söndag. En lätt rörelse några steg fram efter den snart nedvridna cirkulärt metalliga tv- knappen, där sekunden efter att volymen sänktes hördes en röst om att middagen var färdig, än lite närmre. Släpande, tickande, plåtiga, tygiga ljud. Lena röster blev plötsligt lite kantigare, stolen var kall och man hämtade en dyna. Att leka en aning med maten sittandes förstrött som fem bast, en stunds jordning och landning från dagen.

Vi gör, vi känner. Strukturer, ytor, rytmer och dess mänskliga följe vid sin sida. Men även i spontantitet och en sund dos oförutsägbarhet. Det är så vi hela tiden lär oss fortsätta finnas för varandra rent motoriskt i tid och rum.
- Jag ville med exemplet rada upp typiska minnen från de konturer av den frekvens man kanske faktiskt verkligen så behövde då när det begavs. Då under den tid när man inte vare sig anade eller visste att de skulle med tiden blekna alltmer. Efterekot av de där minnena är nog möjligen inte att i nutid förakta.

Så jag tänker nu sluta ögonen ännu en liten stund innan gryningen. Minnas hur pappas sked dinglade runt i kaffekoppen med ena benet mot bänken intill fönstret, de vackra sommarmorgnar jag som liten vaknade till. Tänka att kanske jag nu agerat likt en medmänsklig gammal hederlig "maracas". Den som kräver följsamhet till musiken.