Jag, den naive, trodde att poeter försvarade känslor mot hjärnans eld. Men världen verkar ofta styras av heta sinnen. Ur sådana febrar uppstår krig, gräl och vägran att acceptera den andre. När stolthet bestiger tronen slutar människan lyssna och börjar befalla. Då bygger ord inte längre broar, utan murar.

Din observation om det "heta sinnet" kan förstås som en metafor för fanatism, besatthet, stolthet eller oförmågan att känna empati med andra. Poesi, å andra sidan, försöker ofta kyla denna feber och återställa känsligheten för människan.

Jag börjar tro att poeten inte längre är en värdefull figur. Idag söks texter, innehåll, snabba reaktioner, inte nödvändigtvis poesi. Poesi kräver tid, tystnad och förmågan att känna. Världen verkar gå i motsatt riktning.

Och då frågar jag mig själv: vad har jag blivit? Människor som byter känslor mot åsikter? Som förväxlar buller med sanning och hastighet med visdom? Om våra sinnen blir hetare och hetare är det inte konstigt att gräl, läger och krig uppstår. Poesi stoppar inte kulor, men den kan tillfälligt stoppa febern som förbereder dem.

Aforistisk förklaring: Jag tror inte att poeter har försvunnit. Jag tror att de har blivit främlingar i en värld som pratar mer och lyssnar mindre och mindre.

Frågan är inte var poeterna är.

Frågan är: vad har vi blivit om vi inte längre hör dem?

Det finns fortfarande poeter. Men ofta drunknar deras röster i bruset av indignation, propaganda, ständiga argument och konkurrens om uppmärksamhet. Poesi är inte död. Den är ofta bara tystare än mängden.

Ibland undrar jag om man, för att kunna skriva poesi, måste vara dömd till social isolering. Om poeten inte är landsförvisad av en lag, utan av världens själva rus. Om ensamheten inte har blivit den sista tillflyktsorten för dem som fortfarande lyssnar.

Och ändå består hoppet. Så länge det finns åtminstone en man som slutar springa för att lyssna till ett hjärtas slag, kommer poesin inte att dö. Poeten må vara ensam, men han är inte värdelös. Han håller ett litet ljus brinnande i en tid fascinerad av eldar. Och kanske är det just detta ljus, så blygsamt och tyst, som en dag kommer att hjälpa människor att hitta varandra.

Så om poesin ibland kräver ensamhet, är detta inte en fördömelse, utan priset för ett djupare lyssnande. Och så länge det finns människor som fortfarande söker sanningen i hjärtat och inte bara i sinnets brus, är hoppet inte förlorat. Världen må röra sig bort från poeter, men poesin fortsätter att närma sig människor.