Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Insperation tillsammans med te och musik. Någon form av prosa om en gata jag knappt har gått på.


Virvelvindsvägen

Om ni går på Virvelvindsvägen en kväll.

Upp för backen. Den där eviga backen som man halkar i under vintern och åker ner för på sommaren, varje sommar åker man ner. När men är tre år åker man trehjuling, när man är åtta lådbil, är man tolv cykel och femton moppe. När du är tjugo åker du upp för den. Då har du glömt din barndom. Du trampar bara på gasen och bilen kör iväg.

Vet ni om huset alldeles vid toppen av branten? Den med små smutsiga fönster på en alldeles för stor fasad. Fönstren ser ut som små grumliga ögon. De där ögonen följer din minsta rörelse med en perfektion som sällan skådats. Ibland täcks husets ögon av gardiner. Då tror du att du är säker. Då tror du att du kan åka lådbil. Gör det du, det blir de sista du gör. Nedanför hoppets brant finns en bil i korsningen. Tro inte att du kan fly från husen på virvelvindsvägen. De kan ingen.

Efter tjugo års liv i tryggt förvar får du en bil. En egen bil. Du kör runt i staden och visar upp den för folk. Efter en dag eller så flyr du från verkligheten till ditt riktiga hem. Virvelvindsvägen hägrar framför dig. Gasa! Gasa! Du kör över ett barn på vägen men vad gör det. Han försökte fly. Hon fick sitt straff.

Du stänger in dig. Drogar dig med bingolotter och kaffe. Sätter på TV:n och skrattar med loket som resten av Sverige. Sen sover du. Vaknar, äter nattmacka, läser serierna i kulturdelen och lägger dig igen. Du drömmer om flykten från virvelvinden.

Du ser hur din mamma utan ansikte sätter dig i trehjulingen. Du tittar förskräckt upp. Din mamma går och pappa kommer. Han nickar och ger dig en liten puff. Snabbt får du upp farten. Tallarna virvlar förbi. Trehjulingen blir lådbil. Folk omkring dig äter glass och skrattar men alla står still. Lådbilen blir till cykeln. Den med 23 växlar och påklistrade eldsflammor som börjat flagna av ett års trogen tjänst. Cykeln blir moped. Nu går det riktigt snabbt. Tårar rinner från ögonen. Dina vänner har ryggen emot dig. De röker hoptryckta i grupper. Ingen ser dig i ögonen, du gråter ju. Det går snabbare och snabbare. Ett ljud kommer ikapp dig bakifrån. Ett oljud. Du gasar, ljudet kommer bara närmare. De ringer i öronen och ögonen svider. Du vet att det är oundvikligt. Där tog det slut. Ljudet kom ikapp. Med ens blev allt tyst. Ljuset omsluter dig. Mamma gråter och pappa slår sönder din trehjuling. Bilföraren kör bara vidare.




Prosa (Prosapoesi) av Vagabond
Läst 452 gånger
Publicerad 2006-10-07 21:56



Bookmark and Share


  Sofia i hatstaden
Du får ihop det!
Mycket ord o mycket text o det blir bra till slut!
En annorlunda o bra text.
/S.r
2006-10-07
  > Nästa text
< Föregående

Vagabond
Vagabond