Sonen följer i faderns spår, och förbannar varje steg.
Fadern möter flera korsningar, sonen klagar över vägvalet.
Sonen kommer strax efter, och följer utan att tänka.
Han glömmer vad han tyckt.

De är som systrar längs spåret, följs åt genom slyn.
De möter flera korsningar, och frågar varandra om råd.
Men så lägger de sig om natten, och vaknar som vänner.
De glömmer att de varit släkt.

Sonen och fadern ropar på henne, ber henne följa dem.
Det är dags att lämna vännen, och följa blodet.
Fast det bränner i hennes ådror, och i hennes ögon.
Hon glömmer vad hon sett i dem.

Och jag vaknar i panik.

Och undrar om inte vatten är tjockare än blod.

Och förstår inte hur mitt blod kan göra på det här sättet.