Hej, jag heter Torkel Urnerud-Svensson, 36 år.
Jag har något att bekänna. Jag vill så förtvivlat gärna vara otrogen. Jag har aldrig varit det i något förhållande som jag varit i. Utom i vänskapsförhållanden förstås. Där har jag varit både falsk och otrogen då och då. Men eftersom även vänskaplig kärlek är skaplig kärlek, och om jag klarat av att genomföra otrohet där, så borde jag väl kunna ta mig i kragen och vara otrogen även mot min älskade? Om nu inte otrohet i vänskap är att sabotera för sig själv, i sin kärlek till sig själv.
De jag förut haft kärleksförhållanden med och till, de har ju talat om för mig att de var och en, en eller till och med flera gånger har varit otrogna. De har alltid försvarat sig med en eller annan form av att svaret ligger i att det varit hans fel att de lockats att vara med någon annan. Det där har jag aldrig förstått mig på. Hur kan ens egna handlingar vara någon annans fel? Jag har väl ansvar för mitt eget liv och mina egna handlingar? Om jag (Torkel) vantrivs i mitt kärleksförhållande (med Madelene Nilsson), då kan jag ju lämna den personen, henne. Innan jag träffar den andra (hemligt namn, här kallad Margaretha Axelsson), eller när jag just träffat den andra, då kan jag ringa och göra slut innan jag hinner vara otrogen. Problemet med det är förstås att det inte skulle räknas som just otrohet då, den nya relationen.
Spänningen skulle förstås försvinna, någonstans åt horisonten till, om jag gjorde slut med min nuvarande innan jag hann vara faktiskt otrogen. Trist. Själva poängen är väl att kunna vara just otrogen och sedan skylla på min älskade för att jag faktiskt var det. För att lägga skulden på mig själv skulle ju kännas som att jag inte hade något skäl att vara otrogen. Orsaken till mitt felsteg måste nöd tvunget alltid vara min älskades fel. Varför skulle jag annars vara otrogen? Problemet med det här är varför jag själv (Torkel) aldrig varit otrogen. Jag förmodar att det beror på att jag aldrig kunnat tänka mig att lägga skulden för mina negativa handlingar på min älskade. Men det verkar så spännande att vara otrogen.
Så att få uppleva den spänningen och de möjliga känslorna av skuld efteråt, eller möjligen avsaknaden av skuldkänslor… gör att jag då och då drömmer om att kunna vara otrogen mot min älskade. Men att det skall stanna vid att bara drömma och fantisera om det… Jag misstänker starkt att lockelsen i att vara otrogen är litet grand som lockelsen i att inte längre vara oskuld. Jag vill kunna förmå mig själv att klättra upp på en klippa och våga att djärvt hoppa ner från den. (Kan den tänkta upplevelsen av otrohet liknas vid den tänkta upplevelsen att ta sitt eget liv? Som om jag skulle fantisera om att begå självmord?)
Drömmen och fantasin om att ta språnget är kanske mer spännande än både själva hoppet i sig och vad jag skall kunna tänkas känna och uppleva när jag väl bränt mina broar bakom mig och tagit steget ut i det okända? Fast att vara otrogen kan väl ändå inte vara detsamma som att förlora oskulden. Poängerna med att vara otrogen är väl att A: känna en främmande kropp mot sin egen och allt vad det kan innebära. Göra allt det där som känns på en gång både förbjudet och lockande.
Det vore ju trist om själva upplevelsen av att vara otrogen bara skulle bli en blek kopia av vad jag redan har med min älskade?
B: Att sedan kunna lägga skulden på min älskade.
C: Att kunna känna att jag riktade ett sårande slag mot min älskade, peka finger åt och säga att där fick du minsann, med min nya vän får jag det du förnekar mig, och då uppleva ett slags sårad triumf. För det är ju inte min nya vän jag älskar egentligen, utan min gamla. Om jag redan innan otroheten slutat att älska, ha kära och innerliga känslor för, är det då så mycket av otrohet? Jag känner lockelsen av att kunna ta för mig av andra kroppar och själar, utan att sedan behöva stå för det. Som att snatta utan att bli sedd, som att sätta eld på ett hus utan att åka fast. Det kan väl aldrig vara mitt fel om jag är brottslig, felet måste ligga hos den eller de som jag vill såra och hämnas på. Men om jag nu är den sortens människa att jag inte klarar av att hämnas och lägga skulden på andra. Är jag då en sämre människa än den som väljer att vara otrogen och bryta mot reglerna?
Jag längtar efter spänningen som ligger i att bryta mot reglerna, de regler som vi alla tillsammans verkar grina illa åt att några andra än vi själva bryter mot, när de nu inte uppmuntrar oss förstås.
Jag drömmer om den dag jag kan känna mig spontan nog att vilja andra illa och känna ansvaret för mina handlingar glida ner från axlarna som ett geleliknande täcke av snö i den första vårsolen. Då kommer jag att lekfullt dansa omkring på gatorna och varken nycklar till befintliga lås eller pengar och vad som går att köpa för dem skall längre ha något värde för mig. Precis så som världen såg ut för mig innan jag fyllde sju och plötsligt upptäckte världen utanför mig själv