Inget annat än panik fanns i huvudet på mej.

När du rycker mej upp ur hörnet, där jag gömt mej så du inte skulle hitta mej.
Jag viste vad som skulle hända, jag viste att det inte gick att göra något åt.

Jag hörde fåglarna sjunga utanför fönstret. Låt mej flyga med er?

Du tryckte våldsamt ner min svaga kropp bland kuddarna.
Älskling, inte så hårt, ta det försiktigt med mej? Jag är svag, jag är sjuk, du vet ju det.

Du stängde av allt annat, hörde du mina skrik eller min gråt?

Dina händer som drar hårt i mina kläder
-släpp taget med den andra handen, bara lite till, så att jag kan slingra mej.

Om jag ber snällt. Får jag gå då?
Vågar man fråga? Tar du inte bara i mer då?
Du är förblindad utav dej själv och din ”glans” så du varken hör eller ser min smärta.

Jag försökte slingra mej, komma ifrån dina äckliga händer och din äckliga kropp. Men vad hjälper det?

Men det går inte, jag är hjälplös.
Jag har ett monster över mej.

Jag skriker högt när han tränger in i mej.
Skriker högt utav smärta och pank, förtvivlan och sorg, besvikelse och hat.
Fåglarna flög iväg vid ljudet utav mitt skrik
Kom tillbaka? Rädda mej? Sjung er sång ?

Jag slår allt jag har. Utav effekt, jag spottar och biter.
Men du agerar som om jag inte vore där.
Som om jag var luft.
- är de det jag är för dej?

Någon bara kom? Snälla? Hjälp mej?
Steg ute i trappuppgången, min räddning ?!
Men han fortsätter, han hör inte det, han bryr sej inte.

Han avslutar det hela reser sej upp och glor på mej,
Han ser ut som att han undrar varför jag gråter.
Han går ut ur rummet och allt blir tyst…






Älskling, älskar du mej inte mer ?