Jag minns den tiden då man vart kär och man verkligen ville veta vad personen hette i både för, efter och mellannamn.

Personen var värd nånting, för att hon sminkat sig, sprutat på sig parfym, var tystlåten och verkade vara dagens versionen av estetisk perfektion. Det var parfymen som lurade mig mest... jag fattade inte konceptet \"Parfym\", jag trodde fina tjejer doftade så av naturen.

Sen sitter man där, brevid nån vars fullständiga namn+bekantskap man vill glömma, lukten av svett blandat med Date, nån som ser sådär typisk människa ut, som av osäkerhet vill man ska kyssas. Nånstans där faller illusionen som skämdat ens verklighetsuppfattning.

Allt för en tvångstanke.