Mitt i Stockholm, eller lite utanför, finns ett höghus med en lägenhet lite speciellare än andra. Den tryggaste lägenheten jag någonsin besökt, där alla känner sig välkomna men som dock ibland känns väldigt vilsen. Rummen måste då och då få vila från alla andetag.

Bakom huset ligger tunnelbanan, det är på så sätt nära till att vara impulsiv. Vilket det även är på framsidan där det finns en stor skog och ängsmarker. Trapphuset är mest som trapphus brukar vara, anonymt, leder till olika sorters hem, men det är något som gör att man efter en kort tid förstår att det är denna lägenhet som man ska till. Är det dörren som drar? Den svarta dörren, med gul text; välkommen, och så en liten glad gubbe strax under. Lagom, så att det svarta inte skrämmer iväg, utan bara inger respekt, så att man öppnar dörren försiktigt.

En ljus hall, en stol att slänga sakerna på och en fin dörrmatta. En enkel hall, inte slafsig och inte snobbig. Det finns också ett litet kök, inte renoverat på länge men ändå hemtrevligt. Här får inte plats att äta fler än två, men i det stora rummet, som ligger här intill, finns rum för alla människor som öppnat dörren försiktigt. Här sitter alla på en lång träbänk som löper på båda sidorna av det lika långa bordet. Bänkarna är täckta med fällar, det finns plats för gemenskap. Fällar ligger också framför eldstaden, den varma lågan brinner alltid, skapar vackra skuggor på väggen och lyser upp ansiktena omkring den. Ljuset i taket lyser ofta, på dagen behagligt, men på natten sticker det lite av det i ögonen. Då är det bara att blunda och tänka på den trygga elden så glömmer man lätt de jobbiga sticken.

I ett hörn av detta rum står en sliten fåtölj, med en fotpall och en läslampa bredvid. När alla sitter samlade kring långbordet träder fåtöljen knappt fram, men då alla gått, då elden nästintill kvävs, då syns hörnan mer än allt annat i rummet. Som en ensam kraft kallar den; här får du vila. Här slumrar man lätt, i mörker som ljus, dras in i det ensamma men sköna lugnet. Men då måste man passa sig så att man inte sover för länge, för ibland orkar man inte resa sig upp igen.

En bokhylla finns, inte många böcker, men ett fotoalbum. Fyllt är det av minnen man bläddrar i ibland, önskar man fick uppleva dem igen. Vid bokhyllan fastnar man, lågan i eldstaden brinner, vackra skuggor över bilderna. Men boken stängs och lågan veknar, då är inte nu. Det är då man går till förrådet, stänger ögonen slänger in något. I förrådet finns allt skräp. Det är proppfullt med sådant man inte längre vill kännas vid, det man inte orkar sortera nu. Det man kanske aldrig orkar sortera. Det stuvas undan, blir liggande, men rätt som det är åker dörren upp. Allt rasar. Man måste städa, eller stuva undan det, igen.

Självklart finns det även ett sovrum i lägenheten. Oftast är dörren stängd, nyckeln sitter i låset. Vänner och kärestan kommer in här, de vet att det bara är att vrida ett varv, öppna och gå in. Andra ser den stängda dörren, tvekar, men blir oftast insläppta eftersom de lyckades öppna ytterdörren försiktigt. Även här inne, i hjärtat av huset, finns plats för gemenskap. En stor dubbelsäng där man sover sida vid sida, alla får plats. Inget rum i världen kan ha en sådan trygghet, man kan inte sova lugnare någon annanstans än i denna mjuka himmelssäng. Kuddar, duntäcken och filtar blandas med vänner. Det är då rummet lever, lågan från elden värmer genom väggen. Dock, så finns ibland rädslan för att sängen ska tömmas. Kuddar, täcken och filtar finns kvar men inte dess änglar. Himmelsängen känns kall och tom, alldeles för stor, då man ensam ligger kvar. Eller, som fallet nu är, tänker att man ligger kvar, ensam.

I alla rum, köket, sovrummet och det stora rummet, finns fönster, relativt stora. Persiennerna är nedfällda, ett försök att skyla och skydda. Men persiennerna är trasiga, allihop, de må vara nedfällda men det går inte att vrida för. Omvärlden, människorna på gatan kan se in. De kan skåda både gemenskapen och ensamheten i lägenheten som är så otroligt trygg att besöka, men tyvärr inte lika trygg att bo i. Det är det man upptäcker när man går förbi på gatan, dag efter dag. Eller då man ser lägenhetens fönster ifrån skogen och ängarna på väg dit, för man går sällan därifrån. Dess vackra väggar och dess varma eld gör att man inte går längre än till skogsbrynet när ens tankar behöver rensas. Men om man dock tvingas lämna är mjukheten i handen det enda viktiga att behålla då man också stänger dörren, försiktigt.