Tid är en så förunderlig sak. Den kryper fram och rusar iväg på samma gång. Det går inte att se den, inte en röra vid den men likväl så jagar den oss som en piska. Tvingar oss att hinna, att arbeta, att ge tills det inte längre finns något kvar.

Tid finns överallt, lurpassar så nära, för att kliva fram ur skuggorna och påminna om att det inte finns tid för att vila. Det finns inte tid att vila ut. Tiden har runnit ut.

Tiden är en fiende som inte går att ta ut. Även om Tid är överväldigande påtaglig så existerar den inte. Vi kan inte ta på Tid, vi kan inte se Tid. Även om Tid flåsar oss i nacken så finns inte Tid, inte ens när det smärtar som mest.