En dag i juni,
när vi var ute och gick,
min make och jag.
Då fick jag syn på,
och det chockerade mig å det grövsta,
ja jag har nog inte hämtat mig
riktigt än heller faktiskt…
det jag upplevde var en sådan
omvälvande upplevelse
att jag genast grep tag i min mans
vänstra arm och höll ett stadigt tag
i den under resterande delen
av promenaden.

Nu undrar du förstås
vad det var jag såg.
Men, kära Margaretha,
du får stilla dig en smula
för det finns så mycket att berätta
och jag har så litet med tid.

Ja, jag vet faktiskt inte ens riktigt
hur jag skall börja.
Men, jag tror att jag får ta det
från början.
Som du vet är jag inbiten stadsbo,
jag har aldrig satt min fot
utanför stadens murar,
ja det finns förstås inga murar där,
men utanför tullarna då.

Var inte så petig nu,
vem är det egentligen som berättar,
är det du eller jag?

Vi två har ju varit vänner länge nu,
ja till och med innan vi gifte oss
med våra respektive.
Vi räknar ju alltid tiden före
och efter någonting.
Före och efter vi gick i skolan,
före och efter vi gifte oss,
före och efter som du var med
om din hemska olycka,
före och efter operationerna och så vidare.

Som du vet är min man
en smula egensinnig,
han har sina behov,
sina nycker
och sin impulsiva sida
som gör att jag aldrig riktigt vet
vad han skall hitta på för hyss.

En riktig practical joker
som min mamma alltid brukade säga,
ja vare hennes själ nådig.
Men nu skall vi inte hänga upp oss på det.

Åh, vad svårt det är att börja berätta
någonting, det är ju så mycket lättare
när en redan är mitt uppe i alltsammans.

Du vet våra grannar,
Dagny och Karl-Otto,
de med sina fruktansvärda tvillingsystrar
som alltid ställer till det för sig
och aldrig vet att ta ansvar för någonting…

ja det är så fruktansvärt
vad de ställde till med i helgen
när föräldrarna var på kurs någonstans i landet.
Ja, du vet ju att den här lilla köpingen
betyder allt för mig
och att allt utanför tullarna
är just någonting där utanför bara.
Inte orkar väl jag tänka på världen utanför inte,
nej allting för mig finns ju här.

I tisdags tror jag det var
som vi hade det stora baket,
du vet till den där prisutdelningen
i idrottsföreningen
så går det alltid åt så himla mycket bullar,
kakor, bakelser, pajer
och en massa att dricka också.

Ja, jag bad förstås Göran
att hålla ett getöga på ugnen och på grytorna,
och på vår kära lilla Marie
som inte har lärt sig att gå riktigt än.

Medan jag låg i ett härligt bad
och bara skummade i tidningen,
du vet ju att jag aldrig hinner läsa
den annars.

Ja, där låg jag förstås
i godan ro i gott och väl tio minuter.
Innan helvetet bröt ut,
det bankade på dörren.
Att folk aldrig kan lära sig
att använda portklappen,
ja i alla fall så ringde telefonen
och den odågan Anders
som jämt skall spela landhockey
mot vårt garage.

Ja, han sköt ett skott med klubban
och pucken gick förstås rakt in
genom köksfönstret
och hamnade rakt i den ena av grytorna.

Marie, som inte förstod någonting,
började förstås böla
när Göran for omkring
som en retad bålgeting i huset.

Det var nog faktiskt efter
Görans fyrtioårsdag
som vi företog den där promenaden,
men det var innan som prisutdelningen
och de närmast katastrofala saker
som hände där gick av stapeln.

Du vet den där skandalen
med mutade domare som gått i säng
med förstapristagaren
och den där mycket tjusige unge mannen
som inte alls kunde rå för
att domaren var en sådan kvinna
som aldrig kan låta bli att förföra allt
som hon ser i byxväg
och som tilltalar henne det allra minsta.

Ja, Anders gick med på att betala rutan
till slut
och prisutdelningen fick göras om
och skjutas upp
och allt möjligt blev plötsligt
så himla viktigt med folks status
och att de plötsligt inte alls
kunde tänka sig att vidare stötta
sådana evenemang et cetera.

Jaa, jag tyckte det där hände sig
ju precis ovanpå att Jörgen
gick och gifte sig
och flyttade iväg någonstans
och som vi väl aldrig mer
får kontakt med i detta livet.

Ja, jag behövde bara få påminna
dig om de där sakerna,
för de låg så nära i tiden
och alltsammans blev så tokigt
för oss allesammans.

Någon antydde dessutom
att det skulle inte ha hänt alls
om jag bara skött mina plikter
och inte alls valt att lägga mig i badet
just den tisdagen av alla tisdagar
i hela den månaden.

Jag kan ju inte ha vetat
att det låg glassplitter
inbakat i pajerna som stod där i köket
och väntade på att få komma in
efter hand i ugnen.

Jag tycker faktiskt inte
att precis allt det där som sedan hände
går att spåra till just mig.

Hm?
Du vill veta vad som hände
den där dagen
under vår mysiga lilla promenad
förbi skogen och ängarna,
på väg mot bonden Ohlssons
stora röda lada?

Ja, förstår du, det är knappt
att jag vågar berätta det.

Men där ute i hagen
stod det den alldeles vit häst,
och det var inte det mest konstiga,
förstår du lilla Margaretha.

Den var naken!