Mannen drog en hand över sitt hårlösa, men inte slätrakade, huvud. Han bar jeans och en mörkt grön vinterjacka på ett ovanligt snyggt sätt. Hans mun formade konturerna till ord utan ljud, som ett svagt mimande till musik. Men ingen musik hördes och inte fanns det några hörlurar i hans öron. Flickan på perrongen tittade på mannens mun. Hon viskade frågande till sin mamma \"Är den mannen konstig?\" Mamman böjde sig ner mot sin dotter som snart skulle fylla 10 och viskade tillbaka \"Vad pratar du om?\". Men flickan såg att mannen nästan lyste, som av glädjen hos ett barn, fast han var vuxen och inte ens log. Som att han såg fram emot något, kanske dit han skulle resa. Flickan såg inte fram emot att resa. Hon och hennes mamma skulle hälsa på mormor. Mormor var sjuk i cancer och mamma hade sagt att döden kanske snart skulle komma.

Det knastrade till i högtalarna. \"Se upp för passerande tåg på spår 18\". Mannens blick var riktad mot spåret men verkade inte ha sitt fäste någonstans mer än i tomma intet. Det passerande tåget hade en hastighet så hög att alla fick hålla hårt i sina halsdukar, mössor, jackor, vantar och väskor för att de inte skulle fladdra iväg. Alla utom mannen. Mannen och hans kläder verkade oberörda av vinddraget. Han svängde bara lite på sin portfölj av brunt läder. Strax efter det passerande tåget, samtidigt som alla på perrongen fortfarande höll hårt i sina tillhörigheter och försökte trassla ut sina halsdukar, kom ett till tåg. Det här tåget hade samma gröna färg som mannens vinterjacka. Det saktade in och stannade. Dörrarna öppnades snabbt men ljudlöst och mannen klev in. Han verkade vara den enda på tåget. Flickan hade inte släppt mannen ur sikte sen hon såg hans konstiga läpprörelser. Nu drogs hon med en stark kraft rakt mot tåget, rakt in i tåget. Allt gick så snabbt att varken flickan, hennes mamma eller någon annan hann reagera.

Dörrarna stängdes och tåget lämnade perrongen. Flickan satt på sätet mittemot mannen och kunde varken röra sig eller prata. Hon gjorde ett försök att ropa på hjälp men hennes mun rörde sig bara på samma sätt som mannens hade gjort på perrongen. Konturer av ord som aldrig blir till. Mannen log mot flickan. Han höll sin portfölj med båda händerna i sitt knä. Flickan tänkte att mannens mamma måste ha lärt honom att sitta fint, precis som om han hade en pinne längs ryggraden. Hon kände inte längre att hon behövde ropa på hjälp. Istället började mannen prata. Först alldeles för fort och baklänges och framlänges på samma gång. Sen saktade orden ner. \"Äntligen kan jag prata!\" Han berättade att han inte kan prata när han är på besök, fast han försöker varje gång men inga ord kommer ut. Men flickan behövde inte vara rädd. Om hon inte kunde prata nu är det bara för att de kommer från två olika platser. \"Du såg mig\" sa mannen, \"därför bestämde jag mig för att ta med dig en stund. Det är inte ofta någon ser mig.\" Så började mannen berätta. Han berättade om en värld där människor, djur och växter alla var byggda av färger och skratt. Där finns inga bilar, vapen eller sjukhus. Mannen tog av sig sin vinterjacka samtidigt som han berättade. Tåget, som hittills verkade ha åkt i en tunnel, åkte rakt in i solskenet. Till en början var det så starkt ljus att flickan var tvungen att blunda, men när hon väl kunde titta igen såg hon världen utanför tågets fönster. Det såg ut precis som den värld mannen beskrivit. \"Det är alltid sommar här\" sa mannen. Flickan, som nu kunde röra sig, tryckte sitt ansikte mot fönstret och tittade ut. Hon tyckte om det hon såg. Hon kände sig hemma i världen utanför, som att hon varit där förut. Eftersom flickan fortfarande inte kunde prata tittade hon bara på mannen med en blick hon hoppades skulle säga att hon ville stanna tåget och kliva av. Hälsa på bland färgerna och skratten. \"Vi kan inte stanna tåget nu. Inte när du är med. Du har dessutom redan varit här en gång och det går inte att återvända.\"

Flickan förstod ingenting. Mannen berättade att nu måste de vända, åka tillbaka innan hennes mamma skulle börja sakna flickan. Han sa att hans uppdrag var slut nu. Att han gjort det han skulle för den här gången. Nästa gång han kommer på besök, om hon står där på perrongen då och ser honom, då kanske han kan ta med henne igen. Men hon måste förstå att det aldrig hänt förut att någon sett honom två gånger. Flickan slog ner blicken. Hon ville inte tillbaka till tågstationen och hennes mamma. Hon ville inte tillbaka ens för att hälsa på sin mormor med cancer, trots att döden kanske kommer och tar mormor snart. Hon ville stanna i världen utanför fönstret, i världen mannen berättade om. \"Tyvärr\" sa mannen och skakade på huvudet samtidigt som det återigen blev mörkt utanför tågets fönster. Farten minskade för att tillslut försvinna helt. Dörrarna öppnades. Flickan drogs mot utgången, från mannen som satt stadigt kvar med sin portfölj i knät och pinnen längs ryggraden. Plötsligt var hon utanför tåget och tillbaka på perrongen. Flickans mamma stod som förstenad med ena handen i luften som i ett försök att få ordning på sin fladdrande halsduk. Alla andra hade liknande uttryck, som att tiden stod stilla. Flickan vände sig om och såg in i det gröna tåget. Nu när hon var tillbaka kunde hon prata igen. \"Vem är du?\" frågade hon mannen och kom och tänka på det hennes mamma hade sagt. \"Är du döden som ska hämta mormor?\" Mannen log och svarade \"Nej, tvärtom\".

Dörrarna till tåget var på väg att stängas. Kvar stod flickan på perrongen i det gråslaskiga vinterlandet. Mannen på tåget hann ropa till flickan en sista gång innan dörrarna slog igen helt. \"Det blir inte värre än det här\". Tåget försvann ur sikte samtidigt som flickans mamma och tiden började vakna igen. Mumlanden om den kraftiga vindpusten från det passerande tåget for över perrongen innan allt återgick till det normala.