Det var tyst i lägenheten och ännu syntes inget blod på de vita lakanen.
Cigarettröken slingrade sig upp mot taket. Jag höll krampaktigt i cigaretten. Mina kinder ömmade, de var alldeles röd gråtna..
Rummet var mörkt på när som ljuset från gatlyktan, som smög sig in mellan persiennerna. På bordet skymtar man ett överfullt askfat. Bredvid askfatet, låg det som vänt hela min värld uppochned.
Det uppsprättade kuvertet såg oskyldigt och intetsägande ut för omvärlden. Nu var innehållet min värsta fiende.

Rad efter rad med läkarsnack som ingen människa begriper sig på.
Sen kom det. Orden nästan skar sig i ögonen på mig. Akut leukemi.
Jag var på mitt första besök på sjukhuset för drygt en månad sen för att kolla mitt näringsintag. Jag hade känt mig trött och hängig i ungefär en veckas tid. Inte i min vildaste fantasi, skulle jag tro att lite trötthet och en gnutta feber skulle resultera i blodcancer. Idag missade jag min fjärde cellgiftsbehandling. Aldrig i livet att jag sätter min fot där igen. En gång var tillräckligt för att min hjässa skulle bli kal. Jag skäms och jag har varit vättskrämd för att visa mig offentligt. Till en början tog jag omvägar i lägenheten för att undvika dess alla speglar. En morgon återspeglade ett av fönstren mitt hemska utseende och det blev för mycket för mig. Jag fällde ner persiennerna och släkte ned i lägenheten och har inte haft lamporna tända sedan dess.

Fem år, sa läkaren. Fem år. Det är ungefär så lång tid jag har kvar att leva. Fem år med de här djävlarna, som förökar sig, i mitt blod. Aldrig i livet. – ”Efter den här asken cigg, tar jag livet av mig.” Den tanken har jag tänkt de senaste fjorton askarna. Men jag vågar inte. Jag är feg..
Jag har inte haft någon att leva för på många år. Min morsa sitter på anstalt för narkomaner och sprutar armarna fulla med skit, och farsan sitter på kåken för en rad med inbrott och misshandel.
Jag har fantiserat om hur mitt liv skulle ha sett ut om jag haft dugliga föräldrar. Men jag har svårt att föreställa mig en barndom utan blåmärken och stanken av cognac. Cigaretterna kom in i bilden när jag nyss var fyllda åtta. Farsan hade dragit med mig ut på krogen för att visa upp sin snart vuxna grabb. Den kvällen spydde jag som en kalv. Jag spydde i en av papperskorgarna på farsans favoritkrog. (Den enda krog i stan som serverade sprit på krita.) Han blev fly förbannad. Han röt och drämde till mig, för att sedan slå mig ännu mer, när vi blev utkastade från krogen. Lilablå och sönderslagen satt jag på en bänk, då en gravt alkoholiserad äldre man kom förbi och erbjöd mig en cigarett och slurk whiskey.
”- Det lindrar smärtan pojk.”, sa han och slog sig ned intill, för att sedan slockna.
Nog lindrar det smärtan alltid. Cigaretterna är det som hållit mig vid liv under min kaotiska uppväxt, och nu har de blivit min död. Så ironiskt. Om ödet existerar är det sannerligen emot mig.

Jag tände en ny cigg och såg mig omkring i dunklet. Golvet syntes inte för alla pizza kartonger och ölburkar. De senaste tre veckorna hade varit en enda lång karusell. Ölen, blandat med pillren läkaren skrev ut, ger ett härligt rus. Men underbart är kort och illamåendet och febern tär på kroppen, så jag fick sluta med pillren. Jag hatar djävlarna, och vad de gjort med min kropp. På väggen hänger ett gammalt skolkort från andra ring. Jag står där och skrattar med min blonda kalufs och min blåa slitna t-shirt, bak och fram. Jag antar att jag var som alla andra sjuttonåringar, umgicks med vännerna och slet mig igenom skolåren. Jag känner knappt igen mig på fotot. Den en och sjuttiofem långa kroppen och dess åttio kilo har förändrats drastiskt. Min nu så svaga kropp väger ungefär sextio kilo och den blonda kalufsen är borta förgått.

Nitton år och cancer, vad kan man säga? Jag föddes till ett helvete och de små djävlarna har legat på lur enda tills nu.
Men allt har inte varit käpp rätt åt helvete. Vid elva tiden, nästan varje dag, passerar det enda som är ljust i mitt liv förbi mitt fönster. Jag kikar ut genom persiennerna för att se henne sväva, likt en ängel fram till busshållplatsen på andra sidan gatan. Jag vet inte hennes namn, men det behövs inte. Jag har sett henne le, skratta, vara arg och t.o.m. gråta.
Hon är vacker när hon ler. Hennes blonda hår dansar i vinden medan hon väntar på bussen.

Hon håller mig sällskap fem minuter varje dag, när hon står där i väntan på bussen, utan att vara medveten om min närvaro. Till en början kändes det smutsigt, ja nästan lite perverst, att sitta och iaktta någon utan deras kännedom. Men jag kunde inte låta bli. Hon var som ett pussel på över tusen bitar, som jag var tvungen att lägga klart. Ju mer jag iakttog henne desto mer lärde jag känna henne, och desto fler bitar föll på plats.
Hon var en sådan flicka som jag tidigare aldrig skulle undra och filosofera över, utan snarare avfärda och nonchalerat. Jag var inget bra på flickor i allmänhet. Jag hade varit kär en gång, i samma flicka som jag förlorade oskulden med. Jag trodde hon njöt men hon spydde.
Precis som mina andra förhållanden, varade inte heller det förhållandet i speciellt många veckor.
Jag kan nog uppriktigt säga att jag aldrig trott på kärlek vid första ögonkastet. Förrän nu vill säga.

Hon kom in i min värld och satte min existens i rubbing. Denne främling, vars namn för mig var okänt, var i mina tankar oupphörligen. Att jag inte ägde visshet om hennes namn besvärade mig och jag började spekulera i vilket namn som skulle passa denna fägring bäst.
Flora.
Efter att ha rullat namnet på tungan några gånger fanns det inget annat namn som kunde mäta sig med den vackra flicka.
Jag satt häromdagen och väntade vid fönstret på att hon skulle komma svävandes. Men hon kom inte. Timmarna flöt förbi men inte en skymt av en ängel någonstans. Jag skulle just skruva ner persiennerna till lodrätt läge, då en rödlackerad bil stannade vid busshållplatsen. Det var hon. Men hon var inte ensam. I förarsätet satt en mörk, ganska vältränad kille, något äldre än jag. Han kysste henne i pannan. Hon fnittrade och klev ur bilen. Bilen rullade iväg och jag såg att bussen närmade sig i ögonvrån. Jag såg henne kliva på bussen och
åka iväg, ut ur mitt liv för gått. Jag fällde ner persiennerna och släkte cigaretten. Jag tog upp den halvfulla cigarettasken och kramade den hårt med handen. Jag var lika knäckt som dem var.
Mitt pussel var färdig lagt och cigaretterna slut.

Mitt liv är rätt så tragikomiskt när man ser på det så här, utanför sig själv. Jag ser mig själv som en vildblomma i öknens hetta, under de två dagar som regnet faller bildas mina rötter. Jag stiger sakta upp ur leran för att blomma, men bara för en kort stund. Jag fångar de vackra solstrålarna, ovetande om att de snart skall bli min död. Sedan faller jag i torka, och bara två dagar senare, när bara de torra, skrumpna resterna av mitt liv är kvar, så kommer turisterna, för att se miraklet. De ovarsamma människorna ser inte resterna av det vackra på marken, utan trampar sönder mig till oigenkännlighet. Och så går alla våra liv, förr eller senare, bara att vissa har privilegiet att leva längre, och kanske blir just du plockad av någon, som tycker om dig för den du är, även om du har dina fel och brister. Flora blev plockad. Andra, såsom jag, blommar, dör och faller sönder, för att bli till stoft eller damm. Därför lämnar jag den här världen idag, med förhoppningen att någon ska plocka mig i nästa liv...

Månen stod högt på himlen och gatlyktans ljus smög sig in mellan persiennerna. Rummet var mörkt och de förr så vita lakanen, var nu dränkta i sorger och blod.