Slutet


Nu är jag vid slutet av min långa färd
Vilka ledsna miner
Ännu solen skiner
Vilken männskoskara blir idag min värd?

Intet öga torrt, intet öga blött
Intet öga alls
Men, vad nu, vadfalls?
Ingen vän att se, tror ni jag blev stött?

Långa dar jag vandrat, utan en kamrat
Men i sinnets sfär
Minnets strömmar bär
Kärlek, hopp och längtan, tilltro, lit och hat

När det var som mörkast, kunde jag se där
Vännerna jag känt
Allting som mig hänt
Flyta som ett hav av kärlek i min själ

När min stig var skum, när min stig var hal
Ögonlocken föll
Ungdomsminnen höll
Borta mig från tomhet, borta mig från kval

Där jag blev ett barn i min mammas arm
Där jag lyckig låg
Där jag återsåg
Hur jag fick min första flickokyss så varm

Allting var så fint då när jag var ung
Fägringar och lek
Hägringar och svek
Människan är svag, sanningen är tung

Minnet är en brunn där kan du bli full
Gripa tidens makt
Fria tårens prakt
Allt dess blåa djup är upplyst för din skull

Klart att det gör ont, när man ser ett ljus
När man inte når
När det inte går
Tårarna är balsam för min tankes brus

Längta, det är fint, för man lever då.
Hjärtats glödda malm
Evighetens psalm
Sjuger alltid om det du inte kan få


Nu är jag vid slutet av min långa färd
Vad jag ämnat har
Vad jag lämnat har
Allting blixtrar ännu kvar i minnets härd